I söndags gick jag in i vecka 37. Säger som jag brukar göra, gud så fort det går nu. Idag är det 16 dagar kvar till det planerade snittet och med tanke på hur fort dagarna far iväg så är vi snart där nu. Det känns väldigt trångt inne i magen nu och minsta lilla rörelse från pyret är ansträngande. De flesta rörelser är fokuserade på att tränga neråt, borra, borra borra och ni som varit gravida vet precis hur denna känsla känns. Vid de senaste 3 besöken hos barnmorskan har det även konstaterats att h*n ligger med huvudet nedåt och den senaste veckan kan jag inte påstå att jag känt någon rotation heller så det verkar som att h*n har lagt sig till rätta nu. På grund av det ökade trycket har jag fått svårt att andas på nätterna, nu även när jag ligger på sida. Det är läskigt när man vaknar på natten av att man inte får luft. Men det brukar hjälpa med att puffa upp med kuddarna igen så att man ligger högt med huvudet. Snart får jag nog övergå till att sittligga tror jag. Är ändå tacksam för att jag kunnat sova liggandes bra länge nu.
Igår hade jag åter igen en lång dag fylld av "äventyr". Fick många både positiva och negativa besked och ärligt talat gör dessa äventyr mig bara trött och less. Dagen började med ett helt vanligt rutinbesök hos barnmorskan kl 9:30. Jag hade planerat att handla lite på vägen hem och sedan lägga mig och sova en stund innan det var dags att fixa mat inför middagen. Men, planen höll inte alls såklart. Väl hos Ulrika så var jag ju tvungen att berätta vad som hänt förra veckan. Hon var nämligen precis på väg att läsa det i min journal och då kunde jag ju inte låtsas som att det inte hänt. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade sanningsenligt att jag mår pyton. Störs av mycket flimmer, dålig synskärpa och kraftig huvudvärk som inte blir bättre ens med citodon. Efter det tar hon ett blodtryck som visar 157/106 och hon behöver inte säga något i det läget. Jag vet vad som komma skall och hon vet att jag vet. Hon ber så mycket om ursäkt men säger sedan att hon måste ringa Huddinge sjukhus. Hon kan inte låta mig åka hem. Men, hon vill först göra klart rutinundersökningen vilken består i lyssna på hjärtat, mäta livmoder och känna hur bebis ligger. Hjärtljuden var bra, huvudet låg nedåt men sen såg hon bedrövad ut igen. SF-måttet (storleken på livmodern) hade minskat med en centimeter sen förra gången hon mätte för 1½ vecka sedan. Dessutom tyckte hon att huvudet kändes ovanligt litet för att vara i min vecka. Hon sätter sig då och ringer till Huddinge och de bestämmer att jag ska komma in akut och att de ska utreda allt där på plats. Det var alltså bara att sätta sig på tåget och åka iväg då.
Väl på Huddinge sjukhus och specialistmödravården fick jag börja med att lämna urin och sedan göra ctg, som vanligt. CTG-kurvan såg jättefin ut, hjärtljuden låg som vanligt och mina sammandragningar var nu inte så kraftiga som sist. Blodtryck togs och visade på 136/93. Det hade alltså gått ner ganska kraftigt vilket var lugnande. Efter det fick jag komma in till läkaren, ytterligare en ny läkare denna gång men kors i taket så hade denne läkare faktiskt läst min journal. Vi pratade lite och hon undersökte mig, hon trodde inte att det var någon förgiftning och det tror ju inte jag heller. Men, eftersom jag hade huvudvärken och flimret så kunde hon inte bortse från att nya tester måste tas. Dessutom ville hon skicka upp mig på akut ultraljud eftersom sf-måttet hade försämrats. Ultraljudet skulle göras kl 13 och nu var klockan 12:15. Jag skulle alltså hinna ta proverna först så jag slapp vänta så länge på provsvaren.
Efter läkarbesöket gick jag för att ta prover men där var kön så evinnerligt lång så medan jag väntade på min tur gick jag och köpte en macka på pressbyrån. När jag ätit upp mackan gick jag tillbaka för att se att det fortfarande var 16 nr kvar till min tur. Hopplöst eftersom klockan nu var 12:55. Så, det var bara att gå till ultraljudet istället.
Fick vänta ett tag på undersökningen men väl inne gick det ganska snabbt. Han som undersökte mig tyckte att pyret såg jättefint och friskt ut. Den övade hela tiden i andning vilket han sa var det bästa tecknet på ett fullt friskt barn. Han mätte och kunde konstatera att pyret var alldeles normalstor, precis på kurvan med en vikt på 2900gram. Mängd fostervatten var även det perfekt så det fanns ingen anledning alls att vara orolig tyckte han. Att sf-måttet hade minskat sa han kunde bero på att pyret nu börjat borra ner huvudet mer och då kan livmodern liksom hänga med. Måttet kan alltså sjunka något när magen sjunker. Inget att oroa sig för tyckte han.
När jag var klar på ultraljudet hade jag en förhoppning om att mitt nummer på provtagningen kanske inte hade gått men sån tur kan man ju aldrig ha såklart. Det hade precis passerat när jag väl kom dit och jag fick ta en ny nummerlapp. Väntade ca 40 minuter och klockan var ca 14 när jag äntligen kom ner på avdelningen igen för att träffa läkaren. Men, eftersom de på provtagningen tar sån tid på sig fick jag vänta bra länge innan några provsvar dök upp. När klockan var 16:30 kom det äntligen en barnmorska för att ge mig besked om att läkaren nu tittade på provsvaren. Strax efter det kom läkaren ut och sa att proverna var bra (det visste jag ju redan men ändå skönt att höra) men att min kraftiga huvudvärk samt flimmer måste tas på allvar. Hon ville att jag skulle stanna över natten för att observeras och för att göra nya tester men jag sa att jag vill bara åka hem och sova. Hon sa att jag fick åka hem på 2 villkor; 1. att jag ringer akut till förlossningen så fort huvudvärken eller flimret försämras. 2. att jag kommer tillbaka på onsdag för att göra om samma procedur en gång till. Okej sa jag med lite motvilja till att behöva komma tillbaka på onsdag och göra om allt igen. Men, nu fick vi äntligen åka hem, Jimmy hade hunnit sluta jobbet så han kom och hämtade mig vilket var väldigt
När vi sedan åkte hem i bilen säger Jimmy att han bestämt sig för att ta ut sin semester (som han egentligen skulle tagit ut veckan före jul) nästa vecka istället. Han vill inte att jag ska vara ensam hemma med allt det här och jag får inte heller vara ensam med Emma mer. Det känns jätteskönt att veta att jag inte behöver vara ensam mer om något händer. Nu kommer Jimmy vara hemma ända fram tills pyret föds (med start från nästa vecka då förstås) och det känns jätteskönt! Den här veckan är även den lugn då Emma nu är hos farmor och imorn kommer de hem hit tillsammans och farmor stannar till fredag sen.
Summan av gårdagen var alltså både positiv och negativ. Positivt är att jag har en fullt frisk liten krabat i magen på hela 2900gram. Att pyret mår bra är ändå det viktigaste för mig och det känns jätteskönt att veta att så är fallet! Positivt var även att provsvaren såg bra ut och att jag fortfarande inte har någon förgiftning.
Det jobbiga med allt är att jag alltså måste in på onsdag igen för att ta nya prover och göra nya tester. Att behöva gå igenom en till dag med sånt där är inge kul alls. Något säger mig dessutom att det inte blir sista besöket, jag har ju fortfarande samma huvudvärk och flimmer och kan inte tänka mig att det mirakulöst skulle försvinna till i morgon. Nu har jag t.ex. efter att ha skrivit detta inlägg (trots några pauser) sådant flimmer att jag knappt ser skärmen längre. Jag kan inte läsa det jag skrivit ordentligt utan måste lita på att fingrarna vet vad de gör. Jag måste alltså lägga mig ner en stund nu för att vila huvudet. Snart får jag dessutom ta nästa dos smärtlindring mot huvudvärken, Jippi !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar