Ja, jag lever..

Nu har det gått 2 veckor sedan jag skrev sist och ja, jag lever! Det har helt enkelt varit en blandning av att jag inte orkat skriva och så har det hänt så mycket att jag inte vetat hur jag ska börja och hur mycket jag kommer behöva skriva. Men, får väl helt enkelt gå bakåt i tiden och uppdatera er om de senaste 2 veckorna som förflutit.

Onsdagen den 26e var det dags för nytt besök hos barnmorskan. Denna gång för en vanlig rutinundersökning. Alla prover såg bra ut, blodvärde och glukos var perfekt och trots att blodtrycker fortfarande låg högt så hade det inte ökat sen sist. Fortfarande vita blodkroppar i urinen så vid nästa besök ska jag ta med morgonurin som ska skickas på odling. Hjärtljuden fortfarande fina runt strax under 150. Mätningen av magen visade att jag fortfarande ligger bra till på kurvan. Tidigare har jag legat exakt på medelkurvan men nu låg jag precis strax över vilket ändå är väldigt bra. Huvudet låg även denna gång nedåt och även om det inte har jättestor betydelse så är det alltid positivt om det fixerar sig så jag slipper lite av foglossningen. Jag hade ökat några kilo vid detta besök vilket jag antar beror på att jag inte kommer ut och rör på mig längre. Men, jag har också samlat på mig enorma mängder vätska så jag kan säkert skylla några av kilona på vatten i kroppen.

Resten av veckan förflöt i lugn och ro. På torsdagen spenderade jag och Emma nästan hela dagen hemma hos min syster eftersom Hugo var hemma med Linnea som hade ögoninflammation. Ungarna fick leka och jag och Hugo kunde roa oss med lite gammalt hederligt spelande. Under helgen blev det inte mycket aktiviteter. Jimmy åkte för att storhandla på lördag morgon och under helgen passade jag på att laga massa mat som frystes in i matlådor. Nu är frysen så full som den bara kan bli och jag har säkert mat för varje dag i en månad där inne. Skönt att veta att jag inte behöver tänka på matlagning när Pyret kommer.
På lördagen kom mamma förbi och jag Emma och mamma gick ut till lekparken så att Emma skulle få leka lite. En promenad som smärtade oerhört men ändå var väldigt skön. Varje gång jag kommer ut så njuter jag trots smärtorna.

På söndag eftermiddag/kväll ringer Johan och frågar om de får mellanlanda hos oss för att sova på måndagskvällen. De skulle åka till Uppsala för att hälsa på vår mormor och farmor och farfar. Eftersom de ändå skulle passera Södertälje så ville de passa på att stanna till hos oss. Självklart var de välkomna, det är de alltid! Johan förvarnade om att det kunde bli sent vilket inte gjorde mig speciellt mycket, jag sover ju ändå inte på nätterna.
På måndag kväll vid strax före 23 dök de upp här hemma hos oss. Jimmy och Emma hade redan gått och lagt sig för länge sen så jag var ensam uppe när de kom. Det var jättekul att få se dem, Molly hade växt så sen sist och hon var så pigg och nyfiken på allt. Emmas leksaker och böcker lockade henne på en gång. Vid midnatt lämnade jag dem till att fixa klart det sista för att själv gå och lägga mig.

Emma vaknade sedan väldigt tidigt på tisdags morgon, även Jimmy var ju uppe tidigt eftersom han skulle till jobbet. Vid 6-tiden satt vi bänkade vid frukostbordet allihopa för att äta en gemensam frukost. Molly och Emma tröttnade såklart efter en stund och började leka istället. Efter att Jimmy åkt till jobbet satt ändå jag Johan och Lina kvar en stund och drog ut på frukostätandet. Vid strax före 9 begav de sig iväg mot Uppsala och lämnade mig och Emma kvar hemma. Vi hade en skön och lugn hemmadag där vi båda bara låg i soffan och kollade på film. Emma var trött efter att ha sovit dåligt och jag var också väldigt trött efter en nästintill sömnlös natt. Vid halv 11-tiden satte jag mig för att brodera lite på den julgransmatta som jag aldrig någonsin blir klar med. Strax före 11 så kunde jag helt plötsligt inte se hålen i väven, jag försökte sticka nålen men hamnade helt galet varje gång. Kunde inte fokusera alls och tänkte att jag nog bara var väldigt trött och överansträngd i ögonen. Jag la bort mattan och började förbereda Emmas lunch istället, hon skulle få fiskgratäng som jag gjort dagen innan. När jag skulle lägga upp på en tallrik så la jag maten vid sidan av istället. Det började snurra ordentligt i huvudet och magen började krampa. Satte mig ner en stund och insåg att jag inte kunde se ordentligt, tittade på Emma och hennes lilla runda söta ansikte var avlångt och saknade sitt högra öra. Tittade runt omkring mig och ser att vad jag än försöker titta på så försvinner det långsamt från vänster. Gick ut på balkongen för att ta lite luft men fick panik när jag inte kunde avgöra avståndet. In igen och sätter Emma för att äta. Tänker att om hon bara får i sig lite mat kan vi gå och sova sen, då kommer det kännas bättre. Jag väljer ändå att ringa Jimmy för att höra med honom hur jag ska tolka det som händer. Han svarar inte så jag börjar skriva ett sms. Det gick inte alls, jag kan inte hitta bokstäverna på displayen och får inte ihop några ord. Helt plötsligt blixtrar det till i världens fyrverkeri framför ögonen. Då blir jag rädd på riktigt och ringer min syster. Hon svarar inte först men ringer upp strax efteråt. Jag vet inte riktigt vad vi pratar om men jag får väl fram att jag inte mår bra och frågar om hon är hemma. Hon hade varit på vårdcentralen och var på väg till bussen hem när jag ringer. Hon kan vara hemma hos mig inom en halvtimme. Hon säger åt mig att prova med Jimmy igen och att hon är  på väg. Emma är livrädd och skriker och gråter, hon ser på mig att jag inte mår bra och jag kan inte trösta henne. Jag ser helt enkelt inte och vet inte vad jag gör, är som i en försluten bubbla. Jag tar med mig Emma till sängen och vi lägger oss ner där. Emma fick själv ordna allt med blöja, kläder och hon gick t.o.m. och hämtade telefonen till mig som jag bad henne om.
Tillslut fick jag tag på Jimmy som också har försökt ringa mig ex antal gånger, vi har hållit på och ringt om varandra helt enkelt. Jag förklarar läget och han säger bara kort att han kommer. Sen lägger vi på. Mia ringer upp igen för att höra om jag fått tag på Jimmy och för att säga att hon är hemma snart, max en kvart. Emma gråter fortfarande och Mia får prata med henne en stund i telefonen för att lugna henne. Hon blir lite lugnare efter det och Mia och jag kan fortsätta ha kontakt i telefonen. Vi pratar en stund, antagligen för att Mia vill hålla koll på att jag är vid medvetande eller nåt. Sen, några minuter efter att vi lagt på dyker hon upp. Hon hjälper mig med kläder och sen kommer Jimmy hem. Mia tar hand om Emma, klär henne och gör henne i ordning medan jag tar mig upp ur sängen för att ringa förlossningen på huddinge sjukhus. De hänvisar mig till akuten på södertälje sjukhus eftersom det går fortare. Mia tar med sig Emma hem till sig och jag och Jimmy sätter oss i bilen mot sjukhuset.

Väl på akuten skickar de oss genast upp på förlossningen, nu är kl 12. Vi blir väl omhändertagna av en trevlig sköterska som ber mig lämna urin och sedan kopplar mig till ctg. Hon släcker ner i taket då jag har problem med ljuset och behöver vila. Där ligger jag nästan en timme kopplad. Mina sammandragningar blir under tiden jag ligger där värre, får väldigt ont och de är faktiskt ganska regelbundna, ca var 5e minut. Efter att jag legat ca 40 min uppkopplad kommer sköterskan in och tar blodtrycket, 135/100, för högt undertryck igen alltså. Efter att kurvan är klar kommer en barnmorska in och tittar till mig, jag får berätta hela historien igen om vad som hänt och kan nu konstatera att jag mår mycket bättre. Hon säger att läkaren kommer snart för att göra en bedömning och att en sköterska ska få komma in och ta nya tox-prover på mig eftersom jag har så högt undertryck.
Läkaren kommer och gör en grundlig undersökning, dels en undersökning av mina ögon och min syn och dels en undersökning av reflexer och annat som har med blodtrycket att göra. Han konstaterar att jag inte längre har något dubbelseende och det känns ju skönt. Sen säger han att han förstått att jag kommit in på grund av svår huvudvärk. Jag fattar inte vad han pratar om alls, jag har inte ont i huvudet!! Jag hade världens läbbigaste anfall som satte sig på synen men inte ett spår av huvudvärk, något som jag annars har typ jämt. Han tittar förvånat på mig och jag får beskriva hela historien igen. Säger att jag nu börjar få lite ont i huvudet mest för att jag är trött, att det är vanligt att jag har det och att det tillhör mitt liv att ständigt ha konstant huvudvärk.
Läkaren försvinner ett tag igen och kommer sedan tillbaka, säger att han pratat med en kollega och att min beskrivning av anfallet är ett typexempel av ett klassiskt migränanfall. Vilket jag tycker är lite märkligt eftersom jag inte haft någon huvudvärk. Jag har migrän ofta, har aldrig upplevt det där förut och då är ju huvudvärken så kraftig att jag knappt kan svälja själv. Som en kniv bakom ena ögat och varje rörelse blir till evig plåga. Nu hade jag inte mer än lite trött-huvudvärk. Men han lyssnade inte på mig utan sa bara att huvudvärken kommer efter anfallet och eftersom jag har huvudvärk nu så är det ett tecken på att det var migrän i alla fall.

En sköterska kommer in och tar blodproverna och läkaren fortsätter undersöka mig. Konstaterar att jag har väldigt ont på 2 ställen i magen och vill genast skicka en urinodling då han misstänker urinvägsinfektion och dels vill han att jag ska börja äta omeprazol mot min svåra halsbränna. Efter undersökningen blir det ytterligare väntan. Vid 16-tiden kommer läkaren tillbaka och säger att tox-proverna visat bra resultat och att eftersom kurvan ser bra ut och sammandragningarna har lättat något så måste han inte hålla kvar mig längre, jag får åka hem om jag vill. Han säger också att om jag väljer att åka hem måste jag ringa upp förlossningen vid efter 18 för att få reda på de provsvar som ännu inte var klara, han påpekar även att jag måste göra nya blodtryckskontroller varannan dag nu för att se att inte blodtrycket förvärras. Glädjande besked tycker jag och vi ger oss genast iväg hem igen. Jag verkligen hatar att spendera tid på förlossningen, där vill jag inte vara en sekund för länge! Innan vi åker hem så säger läkaren till mig att det är av yttersta vikt att jag ser till att vila mer. Det här var ett direkt tecken på att jag inte fått tillräckligt med sömn/vila och eftersom anfallet framkallade ökade sammandragningar så vill vi inte uppleva fler sådana anfall. Vi vill inte att jag ska behöva föda för tidigt nu när jag har ett datum för snitt.
Barnmorskan vi träffar när vi precis ska gå säger samma sak. Jag måste se över hur jag har det och vila ännu mer. Lite löjligt kan det låta eftersom jag inte gör annat än vilar. Men både hon och läkaren menade på att jag behöver mer sömn också, inte bara vila.

Vi åker först och hämtar Emma och sedan hem. Väl hemma går jag och lägger mig och sover en timme innan det är dags för Emma att sova. Jimmy åker till mcdonalds och köper mat som jag inte orkar äta utan som hamnar i kylskåpet istället. Jimmy ringer till Lina och meddelar att vi nog inte kommer vara vakna när de kommer hem, att vi snart går och lägger oss. Vi lägger oss före 21 och en stund senare hör jag hur Johan, Lina och Molly kommer hem. Jag struntade totalt i att ringa förlossningen för att ta reda på provsvaren. Kan inte se vad det skulle göra för nytta för mig att veta vad de visar. Inte heller ringer jag mödravården för att boka in några blodtryckskontroller, jag struntar i allt sånt helt enkelt.

Onsdag morgon blir det återigen tidig frukost tillsammans. Jimmy åker till jobbet för att gå på en utbildning och tar sedan ut lite komptid för att få komma hem tidigare. Vi andra sitter kvar länge och äter en god frukost. Johan tappar ut hela burken smörgåsgurka i knät och förstör sitt enda par byxor han hade med sig. Vi skrattar och jag skrattar så jag gråter varpå Emma blir jätterädd och tror att jag ska bli sådär konstig igen. Vi förklarar att det inte är någon fara och hon blir lugn igen. Efter frukost blir det att ta det lite lugnt en stund. Emma och Molly leker lite och vi gör oss i ordning för att gå ut en stund till lekparken. Lina tyckte att Emma skulle få komma ut och leka lite och jag är så tacksam för all hjälp jag kan få. Vi går ut en stund och efter ett tag vill Emma gå in igen så vi gör så. Molly får lite lunch och Emma lite mellis innan Jimmy dyker upp igen vid 10:30. Strax efter det har Johan och Lina packat klart och de beger sig hemåt igen. När de åkt parkerar jag mig i soffan och jag tror inte att jag gör något mer på hela dagen sen.

På torsdag morgon lämnar Jimmy Emma på förskolan och jag sover till över 10 på förmiddagen. Det var välbehövligt och jag känner mig faktiskt lite utvilad. Jimmy hade dagen innan kommit överens med svärmor att hon skulle komma och hämta Emma och stanna till fredag sedan. Jag behövde alltså inte göra något alls under hela dagen. Jag äter en sen frukost och ringer sedan till mina 2 äldsta syskonbarn och frågar om de vill komma förbi och hälsa på. De har novemberlov och är lite uttråkade. Sen blir det ett långt varmt bad och en stund framför datorn. Tjejerna dyker upp vid 13-tiden och vi pratar lite önskelista och julklappar. Jag kollar runt på nätet för att leta efter bra julklappar som jag kan nät-shoppa. Vid halv 3 dyker svärmor upp med Emma och vi sätter oss och fikar. Tjejerna stannar till kvällen och vi gör inte så mycket mer än slappar tillsammans, Emma får chans att leka med sina stora kusiner och jag får möjlighet att umgås lite med dem vilket är jättekul.

Helgen sen har gått fort och varit väldigt avslappnad. Vi har inte gjort mycket alls mer än tagit det lugnt och umgåtts tillsammans. I går kom mamma hit och hälsade på. Vi gjorde tillsammans en fantastiskt god apelsin och ingefärs-kyckling och eftersom mamma var trött efter sin finlandsresa så blev det inte heller sent. Hon åkte hem redan vid halv 9 och vi stannade uppe någon timme efter det innan det blev sängen. I morse åkte Jimmy iväg med Emma som ska spendera några dagar hos sin farmor. Dels för att jag ska kunna få lite extra vila och dels för att Emma ska få göra något roligt. Det har varit jättejobbigt för henne den senaste tiden och hon behöver verkligen få skämmas bort lite och få hitta på lite kul grejer istället för att bara sitta framför tv:n hela dagarna med en mamma som inte kan röra sig mer än mellan köket och vardagsrummet.


Ja, det här blev ett långt inlägg precis som jag befarade. Återkommer med en ny veckouppdatering senare. Nu när jag går in i vecka 37!!