Ellen

I torsdags så föddes hon, vår underbara dotter Ellen. Äntligen är det stora besväret av graviditeten över och nu kommer nya prövningar i en familj på fyra.

I söndags fick jag och Ellen komma hem från BB och det var med skräckblandad förtjusning. Jag hade längtat så oerhört efter att få komma hem och var så lycklig hela förmiddagen när jag visste att det bara var timmar kvar. Lagom efter lunch kom Jimmy tillsammans med Emma för att hämta oss. Emma var lite försiktig men väldigt nyfiken och stolt. Hon förstod precis vad det handlade om och det klickade direkt. Jag var självklart jättenervös för att Emma skulle komma åt mitt operationssår som de precis tagit bort förbandet från. Rädd att det skulle spricka upp eller något liknande så vågade jag knappt krama henne. Dessutom hade jag saknat henne så mycket att jag bara föll i gråt när jag såg henne komma in. Det var helt enkelt ett väldigt känslosamt möte. Efter att vi packat ihop det sista så fick vi äntligen lämna BB!
Det var ganska tungt att gå den lite längre sträckan från BB genom halva sjukhuset och ner till parkeringen. Så väl nere vid bilen var jag helt slut och bara längtade efter att få åka hem. Då visade det sig att något som vi hade tagit för givet inte allt gick som vi trott. Vi fick smått panik när vi skulle sätta in Ellens bilbarnstol och insåg att bältet var för kort. Vi hade varit så förberedda på precis allt men vi hade aldrig testat babyskyddet i vår nya bil. SÅ DUMT! Vi testade att sätta stolen bak istället. Märkte att bältet var lite längre där och med lite våld fick vi fast skyddet. Nu var vi bara tvungna att flytta Emmas stol till fram och eftersom Jimmy är lite osäker på hur man flyttar den blev det lite besvärligt. Jag kunde ju inte hjälpa till mer än att guida honom i hur man ska göra. Emma var jättetrött och grinig och det tog lång tid innan vi äntligen var klara.

Väl hemma hade Jimmys mamma hunnit före oss och var redan hemma hos oss och väntade. Jag hade känt stort obehag hela vägen hem i bilen och nästan rusade in på toa när jag kom hem. Såg att jag blött en del från operationssåret och blev självklart ännu mer nojig. Det blev lite kaos ett tag och en svår nervositet kom över mig. Inte blev det bättre av att Jimmy insåg att han glömt min kudde på BB, min älskade latex-kudde som inte går att få tag på längre och som jag typ inte kan leva utan. Hur skulle jag nu kunna ligga i sängen och sova på natten, utan kudde? Men, jag ringde upp BB och frågade om såret och de sa att det kan blöda lite och så länge det inte verkar blöda för mycket så är det nog ingen fara. Vad gällde kudden så hade de lagt den i lådan med hittegods och vi var varmt välkomna att hämta den nästa gång vi hade vägarna förbi sjukhuset.

Ellen som varit så snäll under BB tiden (förutom sista natten) började helt plötsligt böka och stöka. Sur och grinig och ville ha mat hela tiden. Jag ammade och ammade men hon var omättlig och mina sår på bröstvårtorna höll på att explodera. Vi kämpade oss igenom eftermiddagen och kvällen och hade en föreställning om att det blir bra när vi väl gått och lagt oss. Tji fick vi såklart. Ellen var uppenbarligen inte mätt eller så var det magknip, vem vet. I vilket fall som helst gallskrek hon hela kvällen och halva natten. Emma vaknade ju såklart och var helt förstörd eftersom hon inte fick krama mig och ligga och sova i min famn (som hon annars brukar göra när hon inte kan sova). Eftersom jag inte heller hade någon kudde så kunde jag inte lägga mig bekvämt i sängen. Så när klockan var strax före 1 på natten fick Jimmy åka till stugan för att hämta hem de kuddar vi hade där. Vid halv tre tiden måste vi alla fyra ha slocknat och sen sov Ellen faktiskt ett par timmar och vi fick lite sömn.

Efter den här starten på hemmatiden så kunde det ju faktiskt inte bli sämre. På måndag gick allt jättebra fram till 2-tiden på dagen då Ellen återigen visade tydliga tecken på att inte bli nöjd. Då bestämde jag mig för att inte "stå ut" och plåga mig själv på samma sätt som jag gjorde med Emma. Vi gjorde i ordning en liten portion ersättning och Ellen slocknade direkt, mätt och belåten. Än så länge så har scenariot varit det samma, när Ellen sovit klart efter matningen vid 11-tiden (brukar vara mellan 13-14) så är hon omättlig. Förmodligen kräver hon mer mat då och jag har dessutom lite sämre med mjölk så då har vi gett en portion ersättning. Den står hon sig sedan bra på och jag kan amma som vanligt under eftermiddagen igen. Framåt kvällen kan vi ge utpumpad bröstmjölk och eventuellt lägga till några droppar ersättning så att hon blir nöjd. På natten har hon klarat sig med vanlig amning. Med andra ord, det funkar ganska bra bara man inte nojar upp sig för mycket med det här med ersättningen.

Det är så skönt att Emma har en så positiv inställning till sin lillasyster. Hon är där hela tiden och vill hjälpa till. Kommer med nappen och vill krama och pussa Ellen när hon är ledsen. Hon vill gärna ha henne i knät och kramar henne ibland lite för hårt så man får vara lite försiktig men för mig är det ändå viktigt att hon får vara med och delta i allt runt Ellen. Hon får vara med när vi byter blöja och kläder och hon hjälper t.o.m. till med att smörja rumpan med salva när den är lite röd. Världens bästa storasyster är hon alltså!

Måste dessutom påpeka hur mycket enklare det är med sitt andra barn. Minns att första tiden med Emma enbart bestod av skrik och panik. Det var en riktigt jobbig första tid och man var nervös för precis allt, allt var dessutom jobbigt och man vågade inte ta egna beslut i fråga om amning, napp osv. Den här gången är vi så mycket lugnare och trygga i vår föräldraroll att det knappt känns att vi fått ett till barn (besvärlighetsmässigt alltså). Vi gläds så oerhört över Ellen och Emma och vår lilla familj. Man kan verkligen älska ett nytt barn precis lika mycket som sitt första och då utan att älska sitt första mindre för det. Hjärtat har verkligen en speciell plats för båda barnen.

Det här inlägget tog två dagar för mig att skriva och jag hoppas att jag under dagen även kan knåpa ihop en förlossningsberättelse som alltså får ett alldeles eget inlägg i bloggen. Nu ska jag dricka en kopp kaffe och äta lite mat medan Ellen sover sin eftermiddagslur.