Med dryga 1 vecka kvar till planerat snitt så sitter jag nu hemma hos min mamma och inväntar en eventuell kräksjuka. Jag har i flera månader oroat mig och fasat för att Emma skulle få kräksjukan och sedan passa över den på mig. Hittills så har jag inte gått helskinnad ur någon av Emmas kräksjukor och så oddsen för att jag själv skulle dra på mig en om Emma blir sjuk har känts ganska höga. I takt med att andra problem uppstått i min graviditet och nu framförallt på slutet då jag haft så mycket annat att oroa mig för så har jag faktiskt släppt oron för att Emma skulle drabbas. Hon har bara några dagar kvar att vara på förskolan innan liten kommer och det har inte funnits några tecken på magsjuka på förskolan (ja, jag har frågat flera gånger).
Men så kom den, som en blixt från klar himmel dök den där förbannade kräksjukan upp. Jag och Jimmy satt uppe sent igår och pratade om allt och inget, hade en riktig myskväll helt enkelt. Väl i säng vid 23:30 hörde vi hur Emma hostade och ja, sen kom det, med besked (som det alltid gör med Emma). Det var bara att kasta sig upp ur sängen och ta hand om det som hände. Jimmy fick äran att ta hand om all uppkastning och sängen och jag kastade mig ut på toaletten med Emma under armen. Av med alla kläder och dumt nog så lyfte jag henne ner i badkaret för att duscha av henne. Ännu dummare var att jag faktiskt lyfte henne ur badkaret också. Kände hur det small till i en nerv i nedre delen av magen och ryggen höll på att gå av på mitten. Efter duschen parkerade jag och Emma oss i soffan med en spyhink och kalle anka på TV medan Jimmy städade klart sovrummet och sedan gick för att duscha själv. När Jimmy sen var klar kom vi gemensamt överens om att jag skulle hoppa in i duschen och sedan bege mig fort som blixten hem till mamma för att undvika smittan. Emma hade nu inte spytt på en timme och det kändes som att Jimmy absolut skulle klara av natten själv. Jag lyckades hinna med sista bussen hem till mamma och tog plats i hennes gästrum.
Eftersom jag vet hur känslig jag är för magsjuka så har jag ju självklart varit jättenervös för att själv drabbas. Att åka på en magsjuka nu med en vecka kvar och med den nedsatta ork och fysiska form som jag nu besitter vore nästan dödligt känns det som. Jimmy skulle åkt på utbildning idag och efter noga övervägande så bestämde han sig för att inte åka utan sa istället åt mig att stanna ett dygn till hos mamma medan Emma frisknar till och han hinner städa undan den värsta smittan. Först kändes det som det enda rätta att ta sig ifrån smittan så fort som möjligt men nu börjar jag känna mig orolig. Tänk om jag faktiskt klarat mig denna gång men istället skjutit upp magsjukan några dagar. Smittan går ju inte riktigt att ta bort hemma och om jag inte insjuknar nu så kanske jag gör det om 3 dagar istället vilket vore ännu mer katastrof! Så, nu ska jag alltså sitta och ha ångest för det också.
I samband med allt kräkäventyr så har jag överbelastat mitt bäcken. Jag har så fasansfullt ont nu i rygg och bakfogarna. Dessutom så har jag fruktansvärt ont i magen, typ som träningsvärk. Känns som att liten har gjort ett blåmärke på insidan av magen till vänster strax under revbenen för det gör så ont att jag nästan smäller av. Dessutom så har jag väldigt ont av det där som kändes som om något brast. Har senaste två veckorna känt det som att något brister inne i magen strax vänster om naveln. Det smäller till och svider/bränner av bara den och efter gårdagens eskapader har jag haft konstant ont på den punkten. Börjar bli orolig för att det ska vara något knas med tanke på att jag tidigare är opererad i livmodern. Men förhoppningsvis är det bara en muskelnerv som knasar till det. I vilket fall som helst så kan jag inte göra mycket åt det nu.
Utöver allt detta som jag precis beskrivit så har jag haft en lugn vecka. I söndags gick jag in i v. 38 och liten är nu helt färdigbakad. Jag skulle inte ha något emot att de plockade ut liten nu men det är klart att den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge. Jag har de senaste dagarna haft ett enormt sug av nyfikenhet igen, är så nyfiken på att veta om det är en pojke eller flicka som gömmer sig där inne. Har så svårt att föreställa mig att det skulle kunna vara något annat än en flicka men samtidigt så är Jimmy helt övertygad om att det är en pojke. Om 8 dagar vet vi svaret och då behöver vi inte vara nyfikna längre!
I måndags var det dags för ett besök hos barnmorskan igen för att kolla blodtryck och urin. Läkaren på specialistmödravården hade gett direktiv om att om blodtrycket gick över 150/105 eller om urin visade +2 i protein så måste jag åka in akut. Det var på håret men jag klarade mig från att åka in denna gång. Urin var 0 och blodtrycket visade 140/100. Vi bestämde att vi ska ses en sista gång nu på fredag för att kolla blodtrycket och även ta stick i fingret. Känns konstigt att det blir sista besöket nu. På måndag nästa vecka är det dags för inskrivning och på torsdag kommer ju liten! Jag kan inte fatta att tiden gått så fort nu sista veckorna. Vi är nästan där nu och jag har ingenting annat i huvudet än just detta. Man försöker vara social med andra människor men just nu känner jag att det enda som jag kan prata om eller ta till mig är den stundande förlossningen. Jag försöker verkligen att inte vara osocial eller tråkig men jag har så svårt att tänka på annat nu.
Under tiden jag har suttit här och skrivit det här inlägget så har jag känt fler och fler kraftiga sammandragningar. Börjar oroa mig lite men vet att det bara är onödigt. Det är bara det att allt gör så förbannat ont just nu. Är så öm i kroppen att jag inte vet om jag ska ligga, sitta eller stå. Varenda rörelse smärtar så att jag är på väg att tappa hoppet och bara falla i gråt. Nu har jag så ont att jag inte längre kan sitta upprätt, ska göra ett försök att lägga mig i mammas soffa ett tag och invänta 7-tiden då jag äntligen får ta nya värktabletter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar