Förlossningsberättelse

Dagen hade äntligen kommit, dagen vi väntat på så länge! Torsdagen den 24 november startade med tidig uppgång. Vi hade lämnat Emma hos mormor kvällen innan för att hon skulle slippa upp så tidigt och jag hade på kvällen tagit en sömntablett för att få sova lite inför den stora dagen. Lyckades nog sova en 5 timmar i alla fall men klockan 4:30 ringde väckarklockan och det var dags att stiga upp. Jimmy försökte få i sig lite frukost och jag själv var ju tvungen att fasta så trots att det var torrt som sand i mun och hals så var det bara att låta bli att dricka.

När klockan var 6 så var det dags att ge sig iväg äntligen. Vi var nog båda lite nervösa men jag kände mig ändå ovanligt lugn. Var mest nervös för att det skulle vara mycket trafik och att vi skulle bli sena. Men, sena blev vi inte och när klockan var 6:45 smög vi oss in på bb-avdelningen K77  på Huddinge sjukhus. Vi blev direkt välkomnade och fick ganska snart ett rum och jag fick en patientskjorta att ta på mig. Vi fick höra att vi skulle få komma upp på operation vid ca 8:50 och att det nu bara var att lägga sig ner och vila lite innan det var dags. Efter en liten stund kom barnmorskan in igen för att sätta kanylerna, en i varje hand skulle jag få. Jag påpekade att jag är väldigt svårstucken och efter mycket meckande lyckades hon ändå sätta en kanyl i vänster hand. Den andra i höger hand bara sprack hela tiden så hon valde att inte fortsätta utan låta narkosen sätta den istället. Nu fick vi vila en stund till och när klockan var 8:30 kom barnmorskan in igen och sa att jag skulle följa med in på ett annat rum och få katetern satt. Det gick smidigt och gjorde inte jätteont, det är ju mest bara obehagligt att sätta den. Sen när vi gick tillbaka till rummet säger barnmorskan till mig att jag nu bara skulle gå direkt in på rummet, ta av mig strumpor och lägga mig i sängen för nu var det dags att rulla upp. Då kom nervositeten!! När vi kom in på rummet hade Jimmy fått på sig en operationsdräkt som var alldeles för liten och jag och barnmorskan fick oss ett gott skratt! Hon fick springa och hämta en ny i större storlek och sen var det bara att rulla iväg.

Väl uppe på operation så presenterade sig hela laget för mig, det var väl en 8-10 personer och jag kan nog bara minnas hälften av dem. Narkossköterskan gjorde de många, långa och tappra försök att sätta den andra kanylen. Det var t.o.m. så svårt att narkosläkaren gick iväg för att hämta en ultraljudsapparat som tydligen skulle kunna hjälpa till vid ett sådant svårt fall som mig. Men precis när han rullar in apparaten i rummet så lyckas sköterskan med kanylen och nu finns det liksom ingen återvändo längre. Vi får hårnät, Jimmy får sätta på mig operationsstrumpor och jag får tassa in på operationssalen och klättra upp på britsen där de ska sätta ryggbedövningen. Vid det här laget var jag så nervös att jag skakade. Jag visste ju hur svårt det var att sätta ryggbedövningen senast och med tanke på att jag är så svårstucken som jag är så bådade det ju inte gott denna gång heller. Efter ett par försök och mycket meckande lyckades narkosläkaren sätta bedövningen. Denna gång tog det bara 20 minuter och jag var så lättad när de äntligen la ner mig på britsen och förklarade att nu är det klart.

När jag väl låg där var det bara att vänta på att bedövningen skulle ta. Förra gången gick det på bara någon minut men nu tog det väldigt lång tid. De kittlade mig på magen, gjorde kyltest och nyptest utan att det riktigt hände något. Jag är osäker på hur lång tid det tog men det dröjde ett bra tag innan jag kunde säga att det inte gjorde ont när de nöp mig. Dock så kunde jag fortfarande känna hur övre delen av magen på höger sida inte riktigt var bedövad. När de nöp där så gjorde det inte direkt ont men det stack till ganska ordentligt. Läkaren höll på bra länge och stack och nöp men jag kunde inte säga att det gjorde mindre ont ändå. Hon sa till mig att vi i värsta fall måste söva och jag bara sa nej nej nej.. jag vill inte bli sövd!! De ändrade läge på britsen så att den lutade åt höger istället och väntade lite till. Tillslut sa läkaren att hon trodde det skulle gå ändå och så skar hon. Hon frågade om det gjorde ont och jag svarade nej, men det kändes mer på höger sida. Hon var nöjd med det ändå efter omständigheterna. Sen var det bara att vänta och känna hur de bökade runt där inne. Jag kunde precis som förra gången känna precis varenda liten rörelse i magen, jag kände hur kniven trängde igenom hudlager och fettlager. Jag kunde känna hur de drog i huden och flyttade runt organen i buken. Jag hör läkaren säga att oj vad hårt den sitter, får inte fram axeln. Sköterskan säger att oj, hon kommer ha ont ikväll... och jag blir självklart nervös då. Men precis då säger narkosläkaren till mig att nu är det snart nära, nu får vi snart se bebisen. Jag känner ett kraftigt tryck och ett plopp när de drar ut den lilla. En sköterska säger högt, "Födelse kl. 09:53" sen hör jag skriket och snart kommer barnmorskan med ett litet knyte till mig. Hon håller våra huvuden tätt, kind mot kind och jag är lyckligast i världen. Hon säger lite retsamt till mig att hihi, jag vet vad det blev för nåt, vill du se nu? Hon visar mig och jag ser att det är en liten flicka, precis som jag trodde! Men lilla flickan hade bajsat stora mängder och barnmorskan och Jimmy får snabba sig in till rummet bredvid för att ta hand om henne. Personalen frågar mig vad hon ska heta och jag svarar Ellen.

När Jimmy och Ellen är tillsammans med barnmorskan ute i rummet bredvid känner jag tydlig smärta på höger sida när de sätter en klämma där. Jag påpekar detta och läkaren börjar klämma och dra ännu mer. Frågar lite och fortsätter sedan. Narkossköterskan förklarar för mig att de nu har påbörjat det ingrepp som jag tackat ja till förut, det ingrepp där de skulle ta en liten del av min äggstock för en studie de håller på med på sjukhuset. Jag påpekar igen att det gör ont och de försöker distrahera mig något. Jimmy kommer in med Ellen till mig och det blir ytterligare distraktion för mig en stund. Tills jag börjar yla om att det gör ont, det gör för ont och jag kan inte riktigt fokusera längre. Läkaren frågar på vilket sätt det gör ont, om det gör ont bara när de bökar där eller om det gör ont hela tiden. Jag svarar att det gör ont hela tiden. Narkosläkaren kommer med en spruta morfin och ger hela sprutan i ett sprutt. Jag känner hur det snurrar till kraftigt och jag påpekar även det. Sen sprutar han in ytterligare en spruta med nåt annat, nåt som gör mig lite mer dåsig och jag blundar och faller bort lite. Narkosläkaren säger att bedövningen har börjat släppa och läkaren säger att den inte satt så bra från början. Jag hör hur de återigen pratar om sövning, jag vill inte sövas!! VILL INTE SÖVAS!! så jag biter ihop lite till och försöker att ignorera smärtan. Jag vet att jag tänker att antingen så låter jag smärtan få överhanden och bryter ihop och blir sövd eller så försöker jag lugna ner mig och gör mitt bästa för att andas genom smärtan. Det funkar ett tag, jag försöker fokusera på Ellen som ligger tätt bredvid mig, de släpper lös min högra hand så att jag ska ha möjlighet att röra vid henne och jag kan nog fokusera på ganska bra på detta sätt i en ytterligare 10 minuter. Narkosläkaren och sköterskan finns hela tiden hos mig och klappar mig, håller min hand och pratar lugnande med mig. Barnmorskan kommer också fram, klappar min kind och försöker lugna mig. De ber mig andas djupa andetag och jag hör hur läkaren och sköterskan pratar med varandra om hur de ska göra, ska de söva? Läkaren säger sedan att hon ska försöka lokalbedöva, jag känner en skarp smärta när hon sticker nålarna inne i min buk, vid det här laget har bedövningen släppt helt och det gör så ont att jag bara vill skrika rakt ut. Narkosläkaren lugnar mig igen, han håller min hand och förklarar att de nu börjat sy ihop mig. Nu är det snart över. Läkaren säger bakom skynket att hon måste sy ihop en muskel först och sedan ska de ta itu med att sy ihop buken. Jag biter ihop lite ytterligare och på något sätt lyckas jag stå ut den sista tiden som återstår av operationen. När de äntligen säger att jag är klar tittar jag på klockan och den visar 10:45. Från att Ellen togs ut har det alltså gått nästan en timme, nästan en timmes operation där bedövningen släppt helt på höger sida. Fasansfull tanke. Barnmorskan kommer fram igen och säger till mig att hon hoppas att jag inte kommer få traumatiska mardrömmar av det här och jag vet inte vad jag svarar. Jag är nu så slut. Ellen föds med en vikt på 3383g och med en längd på 48cm.

Nu är det dags att rulla iväg till uppvaket, äntligen! Jag vet att jag ska få hålla Ellen nu och att den fasansfulla operationen äntligen är över. På uppvaket undrar de nästan vad jag gör där eftersom man bara ska vara på uppvaket tills bedövningen börjar släppa. Man ska kunna vicka på tårna och lyfta knäna och min bedövning är ju vid det här laget helt släppt på höger sida och det känns som sockerdricka på vänster. Den enda del som är totalt borta är rumpan. Varför nu den ska vara bedövad. Jag får Ellen till bröstet och hon börjar genast leta sig fram efter tutten. Det gick inte jättebra så barnmorskan fick hjälpa henne lite på traven. Hon hittar tillslut och hugger sig fast. En perfekt sugteknik på en gång, tänk naturens mirakel! Jag får ligga ett tag på uppvaket, ca en timme blir jag kvar där uppe. De kollar EKG, blodtryck och puls. Allt ser fint ut och är det det inte fantastiskt hur fort ett blodtryck kan sjunka när bebben väl är ute? Vid inskrivningen hade jag ett blodtryck på 148/101 och när jag låg på uppvaket 2 timmar efter att Ellen föddes låg det på 120/80. Jag var alltså tillbaka på ursprungstrycket inom 2 timmar. Fantastiskt!!

Efter en lång väntan på uppvaket får vi äntligen komma till BB. Vi blir på en gång serverade den efterlängtade förlossningsbrickan. Den bricka vi aldrig fick efter att Emma föddes och som vi verkligen ville ha denna gång. Jag har aldrig druckit och ätit godare fika någonsin tror jag. Jag var så hungrig efter att inte ha ätit på hela dagen och då finns det ju inget godare än fika!

Resten av torsdagen rullar på ganska fort. De gör en del tester på mig men mesta tiden får vi vara ifred på vårt rum. Sköterskan som tar hand om mig på eftermiddagen/kvällen tjatar om att jag dricker för dåligt. Hon "hotar" med dropp och vill att jag dricker minst 2 glas i timmen. Jag kämpar på men det blir ändå inget resultat så innan hon slutar på kvällen så sätter hon ändå in droppet. Jag får ha dropp hela natten och fördelen med det är ju att jag inte är hungrig. Nattsköterskan är jättetrevlig och hjälpsam och jag tjatar om att jag vill få komma upp på benen, vill bli av med katetern och hon säger att om jag dricker lite bättre så ska jag få bli av med allt. Hon byter påse vid 2 på natten och tjatar lite till om drickat. När klockan är 5 på fredagsmorgonen kollar hon nya påsen och den är nästan full, med klar fin vätska. Hon applåderar nästan mig och säger att hon alldeles snart ska komma in igen och hjälpa mig ta bort katetern, tvätta av mig och byta binda, skjorta och sängkläder. Det var en helt fantastisk känsla när hon kom in vid 6 och gjorde allt detta. Man känner sig visserligen som en jättebebis men det lägger man ganska snabbt åt sidan i ett sånt läge. Barnmorskan är väldigt imponerad över att jag redan vill upp och gå och hon tycker jag är jätteduktig som kan sitta på sängkanten och tom ställa mig upp en stund.

Vid 8-tiden känner jag att jag måste gå på toa, ringer på klockan och sköterskan från dagen innan kommer in. Jag ber om hjälp till toaletten och hon står som en fågelholk och glor på mig. VA? TOA? Har du ingen kateter? Hon kunde inte fatta att jag redan blivit av med den. Hon hjälper mig på toa och säger hela tiden hur imponerad hon är över att jag är så duktig (jag känner mig inte speciellt duktig, var snabbare på benen efter snittet med Emma). Hon viskar till mig att som belöning för att jag varit så duktig så ska jag få förlängd morfinperiod. De brukar bara ge morfin i högst ett dygn men hon lovade att så länge hon jobbade så skulle jag få hur mycket morfin jag ville. Haha, vilken belöning va?
Jag behöver sedan hjälp vid nästa toabesök men efter det slutar jag ringa på klockan. Nu klarar jag mig själv och även fredagen går fort. Jimmy får gå iväg med Ellen och väga och det visar sig att hon gått ner nästan 200g stackarn. Men vi är fortfarande inom gränsen för vad man får gå ner så det känns ändå positivt.
Någon gång vid 16-tiden börjar jag dock bryta ihop. Tror att min baby-blues kommer lite för tidigt och jag känner mig misslyckad och hopplöst illvillig till allt det som sker. Jag får de mest vidriga tankarna och önskar nästan att allt var ogjort. Amningen funkar inte, jag har ingen mjölk och Ellen bara torrsuger. Jag har så ont, det blöder och jag har elaka sår på brösten. Ellen skriker då hon nu är riktigt hungrig. Jag ber om hjälp och vad får jag.. en bröstpump inrullad på rummet. Jag börjar grina i hemlighet..önskar att jag vore död och sätter ändå igång och pumpar. Efter en halvtimme kommer 1 droppe mjölk och jag är på väg att sula skiten i väggen. Ringer på klockan igen och barnmorskan säger åt mig att handmjölka och koppmata. Jag bryter ihop igen och fattar inte hur jag ska överleva den här eftermiddagen. Sen kommer maten och jag äter lite, efter att jag ätit kommer mamma på besök. Ärligt talat så minns jag inte så mycket av hennes besök. Jag mådde så fruktansvärt dåligt just då. Mamma bar runt på Ellen som bara gallskrek och tillslut säger jag "GE HENNE NAPPEN" det funkar några minuter och när hon sen börjar skrika igen så biter jag ihop och ammar henne, hon tar bröstet på en gång och äter en bra stund. Jag har fasansfullt ont men hon äter och blir nöjd efter det. Bara av den vinsten så känner jag mig genast mycket bättre, lagom till att mamma måste åka hem. När mamma och Jimmy går iväg så blir jag sådär ledsen igen..jag hade sett fram emot mammas besök så mycket och allt hade bara varit åt skogen.
På något sätt blir i alla fall Ellen nöjd och vi får några timmars sömn under natten. Eller, Jimmy sover som en stock och när jag behövde gå på toa vid midnatt så fick jag kasta en kudde hårt i huvudet för att han skulle vakna. Då hade jag ropat på honom i över 10 minuter, ropat så högt att jag var rädd att hela avdelningen skulle vakna.

Lördagen började jättebra, mjölken rann äntligen till och jag kunde för första gången amma Ellen tills hon totalt deckar i matkoma. Vi gör PKU-provet och får träffa barnläkaren. Allt ser bra ut men tyvärr måste jag bli kvar minst en natt till med Ellen. Jag blir deprimerad igen då jag tycker att det är jätteledsamt att vara kvar en hel natt själv utan Jimmy. Jimmy åker hem efter lunch vid 1-tiden och sen får jag roa mig bäst jag vill. På lördag kväll går jag ut för att ta kvällsfika, vid det här laget är jag helt rörlig och har bara ont när jag ska ta mig i och ur sängen. På väg mot matsalen stöter jag ihop med sköterskan jag hade den första och andra dagen, hon med löftet om det extra morfinet. Hon jublar när hon ser mig, är jätteimponerad över hur duktig jag är att jag är uppe och går osv.. Jag tycker det är lite kul att få lite beröm fast jag tycker att det är något överdrivet, så duktig är jag väl inte. Som tur är så är Ellen en ängel hela dagen och kvällen. Men, när natten kommer så börjar hon trilskas igen. Den mjölk som nu kommit har sinat och hon blir inte mätt. Jag håller på hela natten och får nog bara någon timmes sömn. Jag är ändå vid gott mod eftersom jag vet att jag ska få åka hem dagen efter.

Äntligen söndag, jag roffar åt mig en gigantisk frukost. Det står ingenstans hur mycket man får ta men jag plockar på mig 4 smörgåsar och dricker flera glas fruktsoppa och 2 koppar kaffe. Jag har äntligen fått tillbaka aptiten efter att ha mått riktigt illa ett par dagar. Det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att riva bort lakanen ur sängen och bestämmer mig för att där ska jag inte spendera en minut till. Nu mår jag helt bra, har inte ont nån stans och njuter av att få sitta i en stol och amma. Barnmorskan kommer in och vi ska gå iväg och ta nya blodprover, vi måste ta prover på Ellen för att se om min sjukdom har överförts på henne eller inte. Det går ganska smidigt vid provtagningen och sen väger vi lilla fröken. Hon väger nu 3204, hon har gått upp 40g på en dag så det måste ändå ses som något positivt. Jag har mjölk nu och hon äter  bra.
Efter provtagningen får jag gå och duscha och när jag duschat klart kommer barnmorskan in igen för att ta bort förbandet på snittet. Vi sätter oss även ner och har det obligatoriska utskrivningssamtalet där vi går igenom allt som hänt osv. Väl klara med det blir jag snart kallad in till barnläkaren igen. Det har kommit svar på proverna nu och allt ser prima ut. Jag blir så oerhört lättad för det här är något jag har grubblat över ända sedan jag blev gravid i början på mars. Läkaren frågar om jag har några övriga frågor och jag frågar om jag får åka hem nu. Det får jag för henne säger hon och gud så glad jag är för det beskedet. Väl tillbaka på rummet ringer jag Jimmy och han åker då med Emma för att hämta mig.  Får komma hem strax efter lunch på söndag.

Bilder...

Första bilden på Ellen när vi kommit till BB, 2 timmar gammal

Ellen har precis ätit sitt första mål mat

Sover gott i pappas säng

Titta, jag är vaken nu

Men ingen längre stund direkt

Nappen blev snabbt poppis

Äntligen hemma och Ellen kostar på sig ett fint leende i sömnen efter att ha haft mysfrukost i soffan

Första bilden på Ellen, här är hon bara några sekunder gammal

Stolt pappa fick sitta bredvid under hela operationen

Att Ellen satt där bredvid mig under andra halvan av operationen gjorde stor skillnad och fick mig att tänka på annat när jag hade så ont

Underbara älskade

Hemma och får sova i vagnen, så skönt!

Ellen

I torsdags så föddes hon, vår underbara dotter Ellen. Äntligen är det stora besväret av graviditeten över och nu kommer nya prövningar i en familj på fyra.

I söndags fick jag och Ellen komma hem från BB och det var med skräckblandad förtjusning. Jag hade längtat så oerhört efter att få komma hem och var så lycklig hela förmiddagen när jag visste att det bara var timmar kvar. Lagom efter lunch kom Jimmy tillsammans med Emma för att hämta oss. Emma var lite försiktig men väldigt nyfiken och stolt. Hon förstod precis vad det handlade om och det klickade direkt. Jag var självklart jättenervös för att Emma skulle komma åt mitt operationssår som de precis tagit bort förbandet från. Rädd att det skulle spricka upp eller något liknande så vågade jag knappt krama henne. Dessutom hade jag saknat henne så mycket att jag bara föll i gråt när jag såg henne komma in. Det var helt enkelt ett väldigt känslosamt möte. Efter att vi packat ihop det sista så fick vi äntligen lämna BB!
Det var ganska tungt att gå den lite längre sträckan från BB genom halva sjukhuset och ner till parkeringen. Så väl nere vid bilen var jag helt slut och bara längtade efter att få åka hem. Då visade det sig att något som vi hade tagit för givet inte allt gick som vi trott. Vi fick smått panik när vi skulle sätta in Ellens bilbarnstol och insåg att bältet var för kort. Vi hade varit så förberedda på precis allt men vi hade aldrig testat babyskyddet i vår nya bil. SÅ DUMT! Vi testade att sätta stolen bak istället. Märkte att bältet var lite längre där och med lite våld fick vi fast skyddet. Nu var vi bara tvungna att flytta Emmas stol till fram och eftersom Jimmy är lite osäker på hur man flyttar den blev det lite besvärligt. Jag kunde ju inte hjälpa till mer än att guida honom i hur man ska göra. Emma var jättetrött och grinig och det tog lång tid innan vi äntligen var klara.

Väl hemma hade Jimmys mamma hunnit före oss och var redan hemma hos oss och väntade. Jag hade känt stort obehag hela vägen hem i bilen och nästan rusade in på toa när jag kom hem. Såg att jag blött en del från operationssåret och blev självklart ännu mer nojig. Det blev lite kaos ett tag och en svår nervositet kom över mig. Inte blev det bättre av att Jimmy insåg att han glömt min kudde på BB, min älskade latex-kudde som inte går att få tag på längre och som jag typ inte kan leva utan. Hur skulle jag nu kunna ligga i sängen och sova på natten, utan kudde? Men, jag ringde upp BB och frågade om såret och de sa att det kan blöda lite och så länge det inte verkar blöda för mycket så är det nog ingen fara. Vad gällde kudden så hade de lagt den i lådan med hittegods och vi var varmt välkomna att hämta den nästa gång vi hade vägarna förbi sjukhuset.

Ellen som varit så snäll under BB tiden (förutom sista natten) började helt plötsligt böka och stöka. Sur och grinig och ville ha mat hela tiden. Jag ammade och ammade men hon var omättlig och mina sår på bröstvårtorna höll på att explodera. Vi kämpade oss igenom eftermiddagen och kvällen och hade en föreställning om att det blir bra när vi väl gått och lagt oss. Tji fick vi såklart. Ellen var uppenbarligen inte mätt eller så var det magknip, vem vet. I vilket fall som helst gallskrek hon hela kvällen och halva natten. Emma vaknade ju såklart och var helt förstörd eftersom hon inte fick krama mig och ligga och sova i min famn (som hon annars brukar göra när hon inte kan sova). Eftersom jag inte heller hade någon kudde så kunde jag inte lägga mig bekvämt i sängen. Så när klockan var strax före 1 på natten fick Jimmy åka till stugan för att hämta hem de kuddar vi hade där. Vid halv tre tiden måste vi alla fyra ha slocknat och sen sov Ellen faktiskt ett par timmar och vi fick lite sömn.

Efter den här starten på hemmatiden så kunde det ju faktiskt inte bli sämre. På måndag gick allt jättebra fram till 2-tiden på dagen då Ellen återigen visade tydliga tecken på att inte bli nöjd. Då bestämde jag mig för att inte "stå ut" och plåga mig själv på samma sätt som jag gjorde med Emma. Vi gjorde i ordning en liten portion ersättning och Ellen slocknade direkt, mätt och belåten. Än så länge så har scenariot varit det samma, när Ellen sovit klart efter matningen vid 11-tiden (brukar vara mellan 13-14) så är hon omättlig. Förmodligen kräver hon mer mat då och jag har dessutom lite sämre med mjölk så då har vi gett en portion ersättning. Den står hon sig sedan bra på och jag kan amma som vanligt under eftermiddagen igen. Framåt kvällen kan vi ge utpumpad bröstmjölk och eventuellt lägga till några droppar ersättning så att hon blir nöjd. På natten har hon klarat sig med vanlig amning. Med andra ord, det funkar ganska bra bara man inte nojar upp sig för mycket med det här med ersättningen.

Det är så skönt att Emma har en så positiv inställning till sin lillasyster. Hon är där hela tiden och vill hjälpa till. Kommer med nappen och vill krama och pussa Ellen när hon är ledsen. Hon vill gärna ha henne i knät och kramar henne ibland lite för hårt så man får vara lite försiktig men för mig är det ändå viktigt att hon får vara med och delta i allt runt Ellen. Hon får vara med när vi byter blöja och kläder och hon hjälper t.o.m. till med att smörja rumpan med salva när den är lite röd. Världens bästa storasyster är hon alltså!

Måste dessutom påpeka hur mycket enklare det är med sitt andra barn. Minns att första tiden med Emma enbart bestod av skrik och panik. Det var en riktigt jobbig första tid och man var nervös för precis allt, allt var dessutom jobbigt och man vågade inte ta egna beslut i fråga om amning, napp osv. Den här gången är vi så mycket lugnare och trygga i vår föräldraroll att det knappt känns att vi fått ett till barn (besvärlighetsmässigt alltså). Vi gläds så oerhört över Ellen och Emma och vår lilla familj. Man kan verkligen älska ett nytt barn precis lika mycket som sitt första och då utan att älska sitt första mindre för det. Hjärtat har verkligen en speciell plats för båda barnen.

Det här inlägget tog två dagar för mig att skriva och jag hoppas att jag under dagen även kan knåpa ihop en förlossningsberättelse som alltså får ett alldeles eget inlägg i bloggen. Nu ska jag dricka en kopp kaffe och äta lite mat medan Ellen sover sin eftermiddagslur.

Inskrivningssamtalet

Eftersom resten av familjen ligger och snarkar och jag som vanligt har svårt att sova den här tiden så får jag passa på att skriva lite om gårdagens inskrivningssamtal på Huddinge sjukhus.

Eftersom det har gått kräksjuka på Emmas förskola så valde vi att vara lite försiktiga och låta Emma få vara hemma med mormor istället. Så, vid 8 kom mamma och vid 8:45 begav vi oss iväg till Huddinge. Väl framme blev vi inkallade av en barnmorska till det första samtalet. Det visade sig vara den barnmorska som kommer att vara med under hela processen på torsdag. Det första vi gjorde var att diskutera mitt förlossningsbrev som jag skrivit. Hon kunde på en gång ge lite svar och hon tyckte också att det var bra att jag var tydlig med vad jag ville och hur jag kände. Hon lovade att om inget går fel, om barnet och jag mår bra så får pappa och barn vara tillsammans med mig hela tiden. Antingen får liten ligga på mitt bröst eller så får Jimmy sitta med liten precis bredvid mig. Den enda stund vi är ifrån varandra är precis när barnet förlösts och den ska lindas in, vägas och mätas. Det känns jättebra att veta detta då det gick så tokigt förra gången.
Sedan informerade hon om att vi stod som nummer 1 på torsdag morgon vilket innebär inskrivning redan kl 07:00. Om vi har tur och inga andra akutsnitt kommer i vägen så kan vi kanske rulla upp på operation redan före 8.  Jag måste fasta efter kl 24 natten innan och ska även ha duschat både på kvällen innan och på morgonen.
Efter samtalet fick jag ta en del blodprover och göra lite vanliga undersökningar. Allt såg bra ut. Både jag och Jimmy fick mycket bra intryck av barnmorskan och det känns jätteskönt att veta att vi kommer ha just henne, att hon kommer vara med hela tiden och att vi slipper personalbyten osv som annars är väldigt jobbigt. Sen är det alltid skönt att få ett ansikte på den som kommer hjälpa ens barn till världen!

När samtalet och undersökningarna var över var det dags att gå på långlunch. Klockan var bara 10:30 och vi skulle inte vara tillbaka förrän kl 13 så vi åkte iväg till Ica maxi och gick där och strosade för att sedan äta lunch på mcdonalds.

Väl tillbaka på Huddinge sjukhus var det dags att träffa narkosläkare och förlossningsläkare. Vi fick träffa narkosläkaren först och han hade egentligen inte mycket att säga eftersom vi redan varit med om en liknande operation så fanns det inte mycket ny information. Jag fick dock möjlighet att fråga om det var okej att ta sömntabletter kvällen innan och det var helt okej.
Efter narkosläkaren var det dags för förlossningsläkaren. Här fick vi träffa en läkare som jag haft kontakt med tidigare på spec.mvc och vi pratade först lite om hur jag mådde och även hon hade väldigt lite ny information till oss. Hon ville sen undersöka mig, lyssna på hjärta, känna på bebis och titta på det tidigare snittärret. När hon skulle titta på ärret så höll hon på en bra stund och vände och vred på magen och sen säger hon: "Men, är du säker på att du blivit snittad tidigare?" så bökar hon lite till och utbrister efter en stund: "MEN VA FAN! Ni får ursäkta men jag kan inte hitta ärret" Så Jimmy fick visa henne var det satt och efter många om och men så hittade hon det. Hon tyckte det var fantastiskt fint och att det knappt såg ut som en bristning. Hon kunde konstatera att det satt på ett mycket bra ställe och att läkaren gjort ett bra jobb förra gången.
Förövrigt var allt annat bra också. Mina sköldkörtelvärden var fortfarande lite dåliga men eftersom det bara är några dagar kvar så kändes det inte aktuellt att öka dosen. Istället ska jag kontakta endokrin när liten är ute precis som vi tidigare kommit överens om.
Efter undersökningen fick vi åka hem. Då var klockan bara 14 så dagen gick mycket snabbt och smidigt.


Eftersom jag inte bara kan ligga hemma och rulla tummarna (trots smärtor och annat) så har jag ägnat mycket tid åt handarbete och då framförallt broderi. Mest nöjd är jag med att jag blev klar med den stora julgransmattan som jag påbörjade för många år sedan. Men nu när jag redan gjort flera broderier så fick jag för mig att jag ska virka en babyfilt med mormorsrutor. Jag kan inte alls virka men har länge velat lära mig. Någon gång för hundra år sedan fick man väl lära sig det på syslöjden i skolan men det är så länge sen att jag inte alls minns hur man gör. Så, med internets hjälp har jag funderat ut precis hur jag vill att mina mormorsrutor ska se ut och sen ska jag få ihop det också. Har dock hört att det inte alls är svårt och det finns gott om beskrivningar om hur man gör på nätet så det är egentligen bara att sätta igång. Köpte en massa garn på Rusta i söndags och idag får jag se till att ta mig ner på stan och leta efter virknålar som kan tänkas passa. Måste nämligen hinna börja och lära mig hur jag ska göra innan jag åker in på snitt på torsdag. Vill ju ha med mig grejerna så jag har nåt att göra när bebis sover (okej, nu var jag ironisk och vet nog att om man har typ 1 minut över för sig själv så lägger man den på att sova själv). Det här handlar egentligen mest om att jag måste ha något projekt, något att fokusera på innan förlossningen. Annars kommer jag gå som på nålar här hemma och tiden kommer bli olidlig.

Jaha, sömntutorna har fortfarande inte vaknat och nu kanske det är dags för mig att göra ett nytt försök att gå och lägga mig själv.

Nedräkning...

Nu kan man verkligen kalla det för nedräkning! Nu är det bara 5 dagar kvar tills det planerade snittet borde äga rum. På måndag är det inskrivning på Huddinge sjukhus och vad jag förstått så kommer det pågå hela dagen. Dit på morgonen för att göra massa tester och ta prover. Efter det ska vi få träffa läkaren och personalen som kommer att vara med vid snittet och då får vi möjlighet att prata om den kommande operationen. Mer än så vet jag inte.

Eftersom det går kräksjuka på Emmas förskola så får Emma vara hemma med mamma på måndag. De kommer säkert ha en toppendag tillsammans och det blir skönt för Emma att få bli lite bortskämd av mormor. Nu är Emma förövrigt frisk från kräksjukan hon drabbades av natten till onsdag. Den gick över väldigt fort och det enda var att hon var lite extra trött ett par dagar. Än så länge har även jag klarat mig ifrån den. Med tanke på att jag hittills inte drabbats så borde det inte vara någon fara heller. Ännu viktigare att Emma inte går till förskolan nästa vecka och drar med sig smitta hem.

Fredagens besök hos barnmorskan slutade med ytterligare ett akut besök hos specialistmödravården. Denna gång hade jag inte bara högt blodtryck (148/101) utan även 2+ protein i urinen. Läkaren på spec.mvc hade tidigare gett order om att jag måste åka in om blodtryck visar högre än 150/105 och/eller 2+ i protein. Blodtrycket var alltså på rätt sida om gränsen men nu var det proteinet som jävlades. Väl inne på Huddinge hade värdena inte ändrats (vilket de brukar hunnit göra annars). Fick bli kvar ytterligare ett tag för att ta nya tox-prover och för att vänta på läkaren. Vid förra läkarbesöket fick jag ju veta att om värdena försämrades så skulle man diskutera att tidigarelägga snittet och när jag väl kom in till läkaren var det det första hon sa till mig. Hon gjorde först den vanliga undersökningen och kunde nu även konstatera att proverna såg okej ut (de har inte varit "okej" förut utan bra). Efter undersökningen gick hon iväg för att rådslå med en specialistläkare vad de ska göra med mig och när hon sedan kom tillbaka förklarade hon att de beslutat att ändå vänta och hoppas på att jag kan snittas den 24 som planerat. Eftersom de inte hade något mer konkret på proverna och eftersom vänta ändå är bäst för liten så höll jag ändå med i det. Hon precis som jag tyckte även att det är en större fördel med ett helt planerat snitt än ett akut planerat snitt. MEN, på måndag måste nya prover tas och om de visar några tecken på havandeskapsförgiftning så blir det troligtvis ett akut planerat snitt ändå. Jag funderar inte ens på det utan tar för givet att snittet utförs som planerat den 24 men vi måste ändå vara förberedda på att det blir annorlunda.

Pga senaste besked från Huddinge så har jag nu packat klart väskorna, skrivit klart förlossningsbrevet och fixat det sista i sovrummet. Allt måste vara klart på måndag om det nu blir ändrade planer då. Vad gäller oro för att förlossningen ska sätta igång av sig själv i förtid så kan jag nog säga att jag släppt det helt. Mina sammandragningar har inte blivit värre den senaste månaden och varken slempropp eller vatten har varit på gång att gå. Dessutom ligger inte liten fixerad utan fullt rörlig dock med huvudet nedåt. Skulle nu allt ändå mot förmodan sätta igång så är det så få dagar kvar att det säkert inte hinner hända nåt ändå. Jag är ju inte typen som öppnar mig fort direkt utan snarare tvärt om.


Idag har jag äntligen gjort klart julgransmattan jag började brodera på för 5-6 år sedan. Känns kul att ha den klar nu i år när vi för första året bestämt oss för att skaffa gran. Det har tidigare inte varit aktuellt då vi både haft klåfingrig katt och Emma. Förra året var Emma tillräckligt stor men då var vi borta hela julhelgen i småland så då var det ingen idé. Denna jul ska vi fira hemma i all lugn och ro och då vill vi ha en gran! Vi skulle egentligen åkt ned till småland i år igen och fira underbar jul på landet men vi insåg nyligen att det inte kommer att gå. Dels var Jimmy tvungen att ta ut sin semester den här veckan istället för innan jul och dels så inser vi att det kommer bli för jobbigt att åka ner med en nyfödd. Det kommer komma fler tillfällen att åka ner till småland på.

I morgon ska mamma ta mig till moraberg i ett försök att få lite julhandlat eller i alla fall få komma ut lite och se något annat än Huddinge sjukhus. Ett besök på rusta ska vi försöka oss på och jag ska förbereda mig noga med att ta citodon på morgonen så att smärtan inte är totalt outhärdlig. Jag hoppas verkligen att jag kommer iväg och får njuta av lite shopping.

Den senaste veckan har outhärdlig smärta varit ledordet i min vardag. Tidigare har jag kunnat kontrollera smärtan något och när jag varit hemma har jag ändå kunnat fungera. Nu har jag så ont att jag även hemma är totalt handikappad. Nu är det inte heller bara fogarna som spökar utan även den enorma smärtan i magen och övre delen av ryggen. Jag kan inte sitta upp någon längre stund för att liten trycker så enormt mot revben och solarplexus. Trycker h*n inte där så trycker hon nedåt och det är inte heller någon bekvämlighet. En smärta som inte går att beskriva för någon annan än de kvinnor som faktiskt upplevt det själva.
Men, eftersom jag vet att det bara är 5 dagar kvar (4 egentligen om man räknar bort torsdagen) så kan jag i princip stå ut med vad som helst nu. Jag vet att mycket av mina besvär kommer att försvinna samma sekund som liten kommer ut och bara tanken på det får mig nästan att känna en religiös känsla. Jag vet att jag kommer ha ont efter operationen, att såret kommer göra ont av helvete och att jag kommer vara mycket orörlig i början. Men bara det att smärtan tar en annan form, hamnar på ett annat ställe och inte längre påverkar någon annan än mig känns som himmelriket.

Efter att jag nu skrivit detta inlägg så har smärtan nått sin höjdpunkt. Nu finns det bara ett alternativ kvar och det är sängen. Så, jag säger godnatt så länge!

Kräksjuka och elände...

Med dryga 1 vecka kvar till planerat snitt så sitter jag nu hemma hos min mamma och inväntar en eventuell kräksjuka. Jag har i flera månader oroat mig och fasat för att Emma skulle få kräksjukan och sedan passa över den på mig. Hittills så har jag inte gått helskinnad ur någon av Emmas kräksjukor och så oddsen för att jag själv skulle dra på mig en om Emma blir sjuk har känts ganska höga. I takt med att andra problem uppstått i min graviditet och nu framförallt på slutet då jag haft så mycket annat att oroa mig för så har jag faktiskt släppt oron för att Emma skulle drabbas. Hon har bara några dagar kvar att vara på förskolan innan liten kommer och det har inte funnits några tecken på magsjuka på förskolan (ja, jag har frågat flera gånger).

Men så kom den, som en blixt från klar himmel dök den där förbannade kräksjukan upp. Jag och Jimmy satt uppe sent igår och pratade om allt och inget, hade en riktig myskväll helt enkelt. Väl i säng vid 23:30 hörde vi hur Emma hostade och ja, sen kom det, med besked (som det alltid gör med Emma). Det var bara att kasta sig upp ur sängen och ta hand om det som hände. Jimmy fick äran att ta hand om all uppkastning och sängen och jag kastade mig ut på toaletten med Emma under armen. Av med alla kläder och dumt nog så lyfte jag henne ner i badkaret för att duscha av henne. Ännu dummare var att jag faktiskt lyfte henne ur badkaret också. Kände hur det small till i en nerv i nedre delen av magen och ryggen höll på att gå av på mitten. Efter duschen parkerade jag och Emma oss i soffan med en spyhink och kalle anka på TV medan Jimmy städade klart sovrummet och sedan gick för att duscha själv. När Jimmy sen var klar kom vi gemensamt överens om att jag skulle hoppa in i duschen och sedan bege mig fort som blixten hem till mamma för att undvika smittan. Emma hade nu inte spytt på en timme och det kändes som att Jimmy absolut skulle klara av natten själv. Jag lyckades hinna med sista bussen hem till mamma och tog plats i hennes gästrum.

Eftersom jag vet hur känslig jag är för magsjuka så har jag ju självklart varit jättenervös för att själv drabbas. Att åka på en magsjuka nu med en vecka kvar och med den nedsatta ork och fysiska form som jag nu besitter vore nästan dödligt känns det som. Jimmy skulle åkt på utbildning idag och efter noga övervägande så bestämde han sig för att inte åka utan sa istället åt mig att stanna ett dygn till hos mamma medan Emma frisknar till och han hinner städa undan den värsta smittan. Först kändes det som det enda rätta att ta sig ifrån smittan så fort som möjligt men nu börjar jag känna mig orolig. Tänk om jag faktiskt klarat mig denna gång men istället skjutit upp magsjukan några dagar. Smittan går ju inte riktigt att ta bort hemma och om jag inte insjuknar nu så kanske jag gör det om 3 dagar istället vilket vore ännu mer katastrof! Så, nu ska jag alltså sitta och ha ångest för det också.

I samband med allt kräkäventyr så har jag överbelastat mitt bäcken. Jag har så fasansfullt ont nu i rygg och bakfogarna. Dessutom så har jag fruktansvärt ont i magen, typ som träningsvärk. Känns som att liten har gjort ett blåmärke på insidan av magen till vänster strax under revbenen för det gör så ont att jag nästan smäller av. Dessutom så har jag väldigt ont av det där som kändes som om något brast. Har senaste två veckorna känt det som att något brister inne i magen strax vänster om naveln. Det smäller till och svider/bränner av bara den och efter gårdagens eskapader har jag haft konstant ont på den punkten. Börjar bli orolig för att det ska vara något knas med tanke på att jag tidigare är opererad i livmodern. Men förhoppningsvis är det bara en muskelnerv som knasar till det. I vilket fall som helst så kan jag inte göra mycket åt det nu.

Utöver allt detta som jag precis beskrivit så har jag haft en lugn vecka. I söndags gick jag in i v. 38 och liten är nu helt färdigbakad. Jag skulle inte ha något emot att de plockade ut liten nu men det är klart att den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge. Jag har de senaste dagarna haft ett enormt sug av nyfikenhet igen, är så nyfiken på att veta om det är en pojke eller flicka som gömmer sig där inne. Har så svårt att föreställa mig att det skulle kunna vara något annat än en flicka men samtidigt så är Jimmy helt övertygad om att det är en pojke. Om 8 dagar vet vi svaret och då behöver vi inte vara nyfikna längre!

I måndags var det dags för ett besök hos barnmorskan igen för att kolla blodtryck och urin. Läkaren på specialistmödravården hade gett direktiv om att om blodtrycket gick över 150/105 eller om urin visade +2 i protein så måste jag åka in akut. Det var på håret men jag klarade mig från att åka in denna gång. Urin var 0 och blodtrycket visade 140/100. Vi bestämde att vi ska ses en sista gång nu på fredag för att kolla blodtrycket och även ta stick i fingret. Känns konstigt att det blir sista besöket nu. På måndag nästa vecka är det dags för inskrivning och på torsdag kommer ju liten! Jag kan inte fatta att tiden gått så fort nu sista veckorna. Vi är nästan där nu och jag har ingenting annat i huvudet än just detta. Man försöker vara social med andra människor men just nu känner jag att det enda som jag kan prata om eller ta till mig är den stundande förlossningen. Jag försöker verkligen att inte vara osocial eller tråkig men jag har så svårt att tänka på annat nu.

Under tiden jag har suttit här och skrivit det här inlägget så har jag känt fler och fler kraftiga sammandragningar. Börjar oroa mig lite men vet att det bara är onödigt. Det är bara det att allt gör så förbannat ont just nu. Är så öm i kroppen att jag inte vet om jag ska ligga, sitta eller stå. Varenda rörelse smärtar så att jag är på väg att tappa hoppet och bara falla i gråt. Nu har jag så ont att jag inte längre kan sitta upprätt, ska göra ett försök att lägga mig i mammas soffa ett tag och invänta 7-tiden då jag äntligen får ta nya värktabletter.

Specialistmödravården igen..

Igår var det dags för nytt besök på specialistmödravården. Nya prover och tester skulle göras för att se om läget förändrats något och för att se om vi kan lösa problemet på något sätt. Alla tester och prover visade på att läget var oförändrat vilket ändå känns positivt. Läkaren kunde konstatera att hon inte trodde att det var någon havandeskapsförgiftning utan nu diagnostiserade hon mig istället med graviditetshypertoni, alltså högt blodtryck under graviditet. Huvudvärken och flimret beror troligtvis på mitt höga blodtryck och min dåliga sömn. Jag ville inte medicinera med blodtryckssänkande då de tabletterna nästan ger mer biverkningar än de hjälper så vi beslutade att inte göra någonting åt det. Däremot fick jag med mig lite sömntabletter hem som jag ska prova för att få en bättre sömn. Dessutom måste jag fortsätta vila och sova på dagarna för att kompensera för den missade nattsömnen. Eftersom läget var oförändrat så blir det givetvis inget snitt denna vecka vilket är skönt för det hade känts lite väl tidigt än. Om läget fortsätter vara oförändrat så kan jag fortsätta harva på till den 21 då det är inskrivningssamtal och till den 24 då snittet är planerat. Nya kontroller ska göras på måndag om jag inte blir sämre och då får vi se hur läget ser ut. Läkaren skrev in i min journal tydliga riktlinjer för min barnmorska på Luna att följa så hon vet precis i vilket läge hon måste skicka in mig. Förhoppningsvis slipper jag bli inskickad helt och hållet och därmed inte behöva åka till Huddinge förrän den 21 november.

Idag har jag haft en lugn dag än så länge. Efter många timmars försök att sova utan att få andningsuppehåll så somnade jag äntligen och sov fram till 7:15. Upptäckte att Jimmy hade åkt till jobbet och jag tänkte ett tag gå upp eftersom jag kände mig pigg. Men, efter att ha övervägt en stund så måste jag ha somnat om för den vaknade jag vid halv 10 igen. Jätteskönt! Nu sitter jag bara och väntar på att Emma ska komma hem. Jag har saknat henne så himla mycket och det känns jättejobbigt att hon varit borta så länge. Men, snart så har vi gott om tid att bara njuta av varandra utan stress och press.

v. 37 och 16 dagar kvar...

I söndags gick jag in i vecka 37. Säger som jag brukar göra, gud så fort det går nu. Idag är det 16 dagar kvar till det planerade snittet och med tanke på hur fort dagarna far iväg så är vi snart där nu. Det känns väldigt trångt inne i magen nu och minsta lilla rörelse från pyret är ansträngande. De flesta rörelser är fokuserade på att tränga neråt, borra, borra borra och ni som varit gravida vet precis hur denna känsla känns. Vid de senaste 3 besöken hos barnmorskan har det även konstaterats att h*n ligger med huvudet nedåt och den senaste veckan kan jag inte påstå att jag känt någon rotation heller så det verkar som att h*n har lagt sig till rätta nu. På grund av det ökade trycket har jag fått svårt att andas på nätterna, nu även när jag ligger på sida. Det är läskigt när man vaknar på natten av att man inte får luft. Men det brukar hjälpa med att puffa upp med kuddarna igen så att man ligger högt med huvudet. Snart får jag nog övergå till att sittligga tror jag. Är ändå tacksam för att jag kunnat sova liggandes bra länge nu.

Igår hade jag åter igen en lång dag fylld av "äventyr". Fick många både positiva och negativa besked och ärligt talat gör dessa äventyr mig bara trött och less. Dagen började med ett helt vanligt rutinbesök hos barnmorskan kl 9:30. Jag hade planerat att handla lite på vägen hem och sedan lägga mig och sova en stund innan det var dags att fixa mat inför middagen. Men, planen höll inte alls såklart. Väl hos Ulrika så var jag ju tvungen att berätta vad som hänt förra veckan. Hon var nämligen precis på väg att läsa det i min journal och då kunde jag ju inte låtsas som att det inte hänt. Hon frågade hur jag mådde och jag svarade sanningsenligt att jag mår pyton. Störs av mycket flimmer, dålig synskärpa och kraftig huvudvärk som inte blir bättre ens med citodon. Efter det tar hon ett blodtryck som visar 157/106 och hon behöver inte säga något i det läget. Jag vet vad som komma skall och hon vet att jag vet. Hon ber så mycket om ursäkt men säger sedan att hon måste ringa Huddinge sjukhus. Hon kan inte låta mig åka hem. Men, hon vill först göra klart rutinundersökningen vilken består i lyssna på hjärtat, mäta livmoder och känna hur bebis ligger. Hjärtljuden var bra, huvudet låg nedåt men sen såg hon bedrövad ut igen. SF-måttet (storleken på livmodern) hade minskat med en centimeter sen förra gången hon mätte för 1½ vecka sedan. Dessutom tyckte hon att huvudet kändes ovanligt litet för att vara i min vecka. Hon sätter sig då och ringer till Huddinge och de bestämmer att jag ska komma in akut och att de ska utreda allt där på plats. Det var alltså bara att sätta sig på tåget och åka iväg då.

Väl på Huddinge sjukhus och specialistmödravården fick jag börja med att lämna urin och sedan göra ctg, som vanligt.  CTG-kurvan såg jättefin ut, hjärtljuden låg som vanligt och mina sammandragningar var nu inte så kraftiga som sist. Blodtryck togs och visade på 136/93. Det hade alltså gått ner ganska kraftigt vilket var lugnande. Efter det fick jag komma in till läkaren, ytterligare en ny läkare denna gång men kors i taket så hade denne läkare faktiskt läst min journal. Vi pratade lite och hon undersökte mig, hon trodde inte att det var någon förgiftning och det tror ju inte jag heller. Men, eftersom jag hade huvudvärken och flimret så kunde hon inte bortse från att nya tester måste tas. Dessutom ville hon skicka upp mig på akut ultraljud eftersom sf-måttet hade försämrats. Ultraljudet skulle göras kl 13 och nu var klockan 12:15. Jag skulle alltså hinna ta proverna först så jag slapp vänta så länge på provsvaren.
Efter läkarbesöket gick jag för att ta prover men där var kön så evinnerligt lång så medan jag väntade på min tur gick jag och köpte en macka på pressbyrån. När jag ätit upp mackan gick jag tillbaka för att se att det fortfarande var 16 nr kvar till min tur. Hopplöst eftersom klockan nu var 12:55. Så, det var bara att gå till ultraljudet istället.
Fick vänta ett tag på undersökningen men väl inne gick det ganska snabbt. Han som undersökte mig tyckte att pyret såg jättefint och friskt ut. Den övade hela tiden i andning vilket han sa var det bästa tecknet på ett fullt friskt barn. Han mätte och kunde konstatera att pyret var alldeles normalstor, precis på kurvan med en vikt på 2900gram. Mängd fostervatten var även det perfekt så det fanns ingen anledning alls att vara orolig tyckte han. Att sf-måttet hade minskat sa han kunde bero på att pyret nu börjat borra ner huvudet mer och då kan livmodern liksom hänga med. Måttet kan alltså sjunka något när magen sjunker. Inget att oroa sig för tyckte han.
När jag var klar på ultraljudet hade jag en förhoppning om att mitt nummer på provtagningen kanske inte hade gått men sån tur kan man ju aldrig ha såklart. Det hade precis passerat när jag väl kom dit och jag fick ta en ny nummerlapp. Väntade ca 40 minuter och klockan var ca 14 när jag äntligen kom ner på avdelningen igen för att träffa läkaren. Men, eftersom de på provtagningen tar sån tid på sig fick jag vänta bra länge innan några provsvar dök upp. När klockan var 16:30 kom det äntligen en barnmorska för att ge mig besked om att läkaren nu tittade på provsvaren. Strax efter det kom läkaren ut och sa att proverna var bra (det visste jag ju redan men ändå skönt att höra) men att min kraftiga huvudvärk samt flimmer måste tas på allvar. Hon ville att jag skulle stanna över natten för att observeras och för att göra nya tester men jag sa att jag vill bara åka hem och sova. Hon sa att jag fick åka hem på 2 villkor; 1. att jag ringer akut till förlossningen så fort huvudvärken eller flimret försämras. 2. att jag kommer tillbaka på onsdag för att göra om samma procedur en gång till. Okej sa jag med lite motvilja till att behöva komma tillbaka på onsdag och göra om allt igen. Men, nu fick vi äntligen åka hem, Jimmy hade hunnit sluta jobbet så han kom och hämtade mig vilket var väldigt

När vi sedan åkte hem i bilen säger Jimmy att han bestämt sig för att ta ut sin semester (som han egentligen skulle tagit ut veckan före jul) nästa vecka istället. Han vill inte att jag ska vara ensam hemma med allt det här och jag får inte heller vara ensam med Emma mer. Det känns jätteskönt att veta att jag inte behöver vara ensam mer om något händer. Nu kommer Jimmy vara hemma ända fram tills pyret föds (med start från nästa vecka då förstås) och det känns jätteskönt! Den här veckan är även den lugn då Emma nu är hos farmor och imorn kommer de hem hit tillsammans och farmor stannar till fredag sen.

Summan av gårdagen var alltså både positiv och negativ. Positivt är att jag har en fullt frisk liten krabat i magen på hela 2900gram. Att pyret mår bra är ändå det viktigaste för mig och det känns jätteskönt att veta att så är fallet! Positivt var även att provsvaren såg bra ut och att jag fortfarande inte har någon förgiftning.
Det jobbiga med allt är att jag alltså måste in på onsdag igen för att ta nya prover och göra nya tester. Att behöva gå igenom en till dag med sånt där är inge kul alls. Något säger mig dessutom att det inte blir sista besöket, jag har ju fortfarande samma huvudvärk och flimmer och kan inte tänka mig att det mirakulöst skulle försvinna till i morgon. Nu har jag t.ex. efter att ha skrivit detta inlägg (trots några pauser) sådant flimmer att jag knappt ser skärmen längre. Jag kan inte läsa det jag skrivit ordentligt utan måste lita på att fingrarna vet vad de gör. Jag måste alltså lägga mig ner en stund nu för att vila huvudet. Snart får jag dessutom ta nästa dos smärtlindring mot huvudvärken, Jippi !

Ja, jag lever..

Nu har det gått 2 veckor sedan jag skrev sist och ja, jag lever! Det har helt enkelt varit en blandning av att jag inte orkat skriva och så har det hänt så mycket att jag inte vetat hur jag ska börja och hur mycket jag kommer behöva skriva. Men, får väl helt enkelt gå bakåt i tiden och uppdatera er om de senaste 2 veckorna som förflutit.

Onsdagen den 26e var det dags för nytt besök hos barnmorskan. Denna gång för en vanlig rutinundersökning. Alla prover såg bra ut, blodvärde och glukos var perfekt och trots att blodtrycker fortfarande låg högt så hade det inte ökat sen sist. Fortfarande vita blodkroppar i urinen så vid nästa besök ska jag ta med morgonurin som ska skickas på odling. Hjärtljuden fortfarande fina runt strax under 150. Mätningen av magen visade att jag fortfarande ligger bra till på kurvan. Tidigare har jag legat exakt på medelkurvan men nu låg jag precis strax över vilket ändå är väldigt bra. Huvudet låg även denna gång nedåt och även om det inte har jättestor betydelse så är det alltid positivt om det fixerar sig så jag slipper lite av foglossningen. Jag hade ökat några kilo vid detta besök vilket jag antar beror på att jag inte kommer ut och rör på mig längre. Men, jag har också samlat på mig enorma mängder vätska så jag kan säkert skylla några av kilona på vatten i kroppen.

Resten av veckan förflöt i lugn och ro. På torsdagen spenderade jag och Emma nästan hela dagen hemma hos min syster eftersom Hugo var hemma med Linnea som hade ögoninflammation. Ungarna fick leka och jag och Hugo kunde roa oss med lite gammalt hederligt spelande. Under helgen blev det inte mycket aktiviteter. Jimmy åkte för att storhandla på lördag morgon och under helgen passade jag på att laga massa mat som frystes in i matlådor. Nu är frysen så full som den bara kan bli och jag har säkert mat för varje dag i en månad där inne. Skönt att veta att jag inte behöver tänka på matlagning när Pyret kommer.
På lördagen kom mamma förbi och jag Emma och mamma gick ut till lekparken så att Emma skulle få leka lite. En promenad som smärtade oerhört men ändå var väldigt skön. Varje gång jag kommer ut så njuter jag trots smärtorna.

På söndag eftermiddag/kväll ringer Johan och frågar om de får mellanlanda hos oss för att sova på måndagskvällen. De skulle åka till Uppsala för att hälsa på vår mormor och farmor och farfar. Eftersom de ändå skulle passera Södertälje så ville de passa på att stanna till hos oss. Självklart var de välkomna, det är de alltid! Johan förvarnade om att det kunde bli sent vilket inte gjorde mig speciellt mycket, jag sover ju ändå inte på nätterna.
På måndag kväll vid strax före 23 dök de upp här hemma hos oss. Jimmy och Emma hade redan gått och lagt sig för länge sen så jag var ensam uppe när de kom. Det var jättekul att få se dem, Molly hade växt så sen sist och hon var så pigg och nyfiken på allt. Emmas leksaker och böcker lockade henne på en gång. Vid midnatt lämnade jag dem till att fixa klart det sista för att själv gå och lägga mig.

Emma vaknade sedan väldigt tidigt på tisdags morgon, även Jimmy var ju uppe tidigt eftersom han skulle till jobbet. Vid 6-tiden satt vi bänkade vid frukostbordet allihopa för att äta en gemensam frukost. Molly och Emma tröttnade såklart efter en stund och började leka istället. Efter att Jimmy åkt till jobbet satt ändå jag Johan och Lina kvar en stund och drog ut på frukostätandet. Vid strax före 9 begav de sig iväg mot Uppsala och lämnade mig och Emma kvar hemma. Vi hade en skön och lugn hemmadag där vi båda bara låg i soffan och kollade på film. Emma var trött efter att ha sovit dåligt och jag var också väldigt trött efter en nästintill sömnlös natt. Vid halv 11-tiden satte jag mig för att brodera lite på den julgransmatta som jag aldrig någonsin blir klar med. Strax före 11 så kunde jag helt plötsligt inte se hålen i väven, jag försökte sticka nålen men hamnade helt galet varje gång. Kunde inte fokusera alls och tänkte att jag nog bara var väldigt trött och överansträngd i ögonen. Jag la bort mattan och började förbereda Emmas lunch istället, hon skulle få fiskgratäng som jag gjort dagen innan. När jag skulle lägga upp på en tallrik så la jag maten vid sidan av istället. Det började snurra ordentligt i huvudet och magen började krampa. Satte mig ner en stund och insåg att jag inte kunde se ordentligt, tittade på Emma och hennes lilla runda söta ansikte var avlångt och saknade sitt högra öra. Tittade runt omkring mig och ser att vad jag än försöker titta på så försvinner det långsamt från vänster. Gick ut på balkongen för att ta lite luft men fick panik när jag inte kunde avgöra avståndet. In igen och sätter Emma för att äta. Tänker att om hon bara får i sig lite mat kan vi gå och sova sen, då kommer det kännas bättre. Jag väljer ändå att ringa Jimmy för att höra med honom hur jag ska tolka det som händer. Han svarar inte så jag börjar skriva ett sms. Det gick inte alls, jag kan inte hitta bokstäverna på displayen och får inte ihop några ord. Helt plötsligt blixtrar det till i världens fyrverkeri framför ögonen. Då blir jag rädd på riktigt och ringer min syster. Hon svarar inte först men ringer upp strax efteråt. Jag vet inte riktigt vad vi pratar om men jag får väl fram att jag inte mår bra och frågar om hon är hemma. Hon hade varit på vårdcentralen och var på väg till bussen hem när jag ringer. Hon kan vara hemma hos mig inom en halvtimme. Hon säger åt mig att prova med Jimmy igen och att hon är  på väg. Emma är livrädd och skriker och gråter, hon ser på mig att jag inte mår bra och jag kan inte trösta henne. Jag ser helt enkelt inte och vet inte vad jag gör, är som i en försluten bubbla. Jag tar med mig Emma till sängen och vi lägger oss ner där. Emma fick själv ordna allt med blöja, kläder och hon gick t.o.m. och hämtade telefonen till mig som jag bad henne om.
Tillslut fick jag tag på Jimmy som också har försökt ringa mig ex antal gånger, vi har hållit på och ringt om varandra helt enkelt. Jag förklarar läget och han säger bara kort att han kommer. Sen lägger vi på. Mia ringer upp igen för att höra om jag fått tag på Jimmy och för att säga att hon är hemma snart, max en kvart. Emma gråter fortfarande och Mia får prata med henne en stund i telefonen för att lugna henne. Hon blir lite lugnare efter det och Mia och jag kan fortsätta ha kontakt i telefonen. Vi pratar en stund, antagligen för att Mia vill hålla koll på att jag är vid medvetande eller nåt. Sen, några minuter efter att vi lagt på dyker hon upp. Hon hjälper mig med kläder och sen kommer Jimmy hem. Mia tar hand om Emma, klär henne och gör henne i ordning medan jag tar mig upp ur sängen för att ringa förlossningen på huddinge sjukhus. De hänvisar mig till akuten på södertälje sjukhus eftersom det går fortare. Mia tar med sig Emma hem till sig och jag och Jimmy sätter oss i bilen mot sjukhuset.

Väl på akuten skickar de oss genast upp på förlossningen, nu är kl 12. Vi blir väl omhändertagna av en trevlig sköterska som ber mig lämna urin och sedan kopplar mig till ctg. Hon släcker ner i taket då jag har problem med ljuset och behöver vila. Där ligger jag nästan en timme kopplad. Mina sammandragningar blir under tiden jag ligger där värre, får väldigt ont och de är faktiskt ganska regelbundna, ca var 5e minut. Efter att jag legat ca 40 min uppkopplad kommer sköterskan in och tar blodtrycket, 135/100, för högt undertryck igen alltså. Efter att kurvan är klar kommer en barnmorska in och tittar till mig, jag får berätta hela historien igen om vad som hänt och kan nu konstatera att jag mår mycket bättre. Hon säger att läkaren kommer snart för att göra en bedömning och att en sköterska ska få komma in och ta nya tox-prover på mig eftersom jag har så högt undertryck.
Läkaren kommer och gör en grundlig undersökning, dels en undersökning av mina ögon och min syn och dels en undersökning av reflexer och annat som har med blodtrycket att göra. Han konstaterar att jag inte längre har något dubbelseende och det känns ju skönt. Sen säger han att han förstått att jag kommit in på grund av svår huvudvärk. Jag fattar inte vad han pratar om alls, jag har inte ont i huvudet!! Jag hade världens läbbigaste anfall som satte sig på synen men inte ett spår av huvudvärk, något som jag annars har typ jämt. Han tittar förvånat på mig och jag får beskriva hela historien igen. Säger att jag nu börjar få lite ont i huvudet mest för att jag är trött, att det är vanligt att jag har det och att det tillhör mitt liv att ständigt ha konstant huvudvärk.
Läkaren försvinner ett tag igen och kommer sedan tillbaka, säger att han pratat med en kollega och att min beskrivning av anfallet är ett typexempel av ett klassiskt migränanfall. Vilket jag tycker är lite märkligt eftersom jag inte haft någon huvudvärk. Jag har migrän ofta, har aldrig upplevt det där förut och då är ju huvudvärken så kraftig att jag knappt kan svälja själv. Som en kniv bakom ena ögat och varje rörelse blir till evig plåga. Nu hade jag inte mer än lite trött-huvudvärk. Men han lyssnade inte på mig utan sa bara att huvudvärken kommer efter anfallet och eftersom jag har huvudvärk nu så är det ett tecken på att det var migrän i alla fall.

En sköterska kommer in och tar blodproverna och läkaren fortsätter undersöka mig. Konstaterar att jag har väldigt ont på 2 ställen i magen och vill genast skicka en urinodling då han misstänker urinvägsinfektion och dels vill han att jag ska börja äta omeprazol mot min svåra halsbränna. Efter undersökningen blir det ytterligare väntan. Vid 16-tiden kommer läkaren tillbaka och säger att tox-proverna visat bra resultat och att eftersom kurvan ser bra ut och sammandragningarna har lättat något så måste han inte hålla kvar mig längre, jag får åka hem om jag vill. Han säger också att om jag väljer att åka hem måste jag ringa upp förlossningen vid efter 18 för att få reda på de provsvar som ännu inte var klara, han påpekar även att jag måste göra nya blodtryckskontroller varannan dag nu för att se att inte blodtrycket förvärras. Glädjande besked tycker jag och vi ger oss genast iväg hem igen. Jag verkligen hatar att spendera tid på förlossningen, där vill jag inte vara en sekund för länge! Innan vi åker hem så säger läkaren till mig att det är av yttersta vikt att jag ser till att vila mer. Det här var ett direkt tecken på att jag inte fått tillräckligt med sömn/vila och eftersom anfallet framkallade ökade sammandragningar så vill vi inte uppleva fler sådana anfall. Vi vill inte att jag ska behöva föda för tidigt nu när jag har ett datum för snitt.
Barnmorskan vi träffar när vi precis ska gå säger samma sak. Jag måste se över hur jag har det och vila ännu mer. Lite löjligt kan det låta eftersom jag inte gör annat än vilar. Men både hon och läkaren menade på att jag behöver mer sömn också, inte bara vila.

Vi åker först och hämtar Emma och sedan hem. Väl hemma går jag och lägger mig och sover en timme innan det är dags för Emma att sova. Jimmy åker till mcdonalds och köper mat som jag inte orkar äta utan som hamnar i kylskåpet istället. Jimmy ringer till Lina och meddelar att vi nog inte kommer vara vakna när de kommer hem, att vi snart går och lägger oss. Vi lägger oss före 21 och en stund senare hör jag hur Johan, Lina och Molly kommer hem. Jag struntade totalt i att ringa förlossningen för att ta reda på provsvaren. Kan inte se vad det skulle göra för nytta för mig att veta vad de visar. Inte heller ringer jag mödravården för att boka in några blodtryckskontroller, jag struntar i allt sånt helt enkelt.

Onsdag morgon blir det återigen tidig frukost tillsammans. Jimmy åker till jobbet för att gå på en utbildning och tar sedan ut lite komptid för att få komma hem tidigare. Vi andra sitter kvar länge och äter en god frukost. Johan tappar ut hela burken smörgåsgurka i knät och förstör sitt enda par byxor han hade med sig. Vi skrattar och jag skrattar så jag gråter varpå Emma blir jätterädd och tror att jag ska bli sådär konstig igen. Vi förklarar att det inte är någon fara och hon blir lugn igen. Efter frukost blir det att ta det lite lugnt en stund. Emma och Molly leker lite och vi gör oss i ordning för att gå ut en stund till lekparken. Lina tyckte att Emma skulle få komma ut och leka lite och jag är så tacksam för all hjälp jag kan få. Vi går ut en stund och efter ett tag vill Emma gå in igen så vi gör så. Molly får lite lunch och Emma lite mellis innan Jimmy dyker upp igen vid 10:30. Strax efter det har Johan och Lina packat klart och de beger sig hemåt igen. När de åkt parkerar jag mig i soffan och jag tror inte att jag gör något mer på hela dagen sen.

På torsdag morgon lämnar Jimmy Emma på förskolan och jag sover till över 10 på förmiddagen. Det var välbehövligt och jag känner mig faktiskt lite utvilad. Jimmy hade dagen innan kommit överens med svärmor att hon skulle komma och hämta Emma och stanna till fredag sedan. Jag behövde alltså inte göra något alls under hela dagen. Jag äter en sen frukost och ringer sedan till mina 2 äldsta syskonbarn och frågar om de vill komma förbi och hälsa på. De har novemberlov och är lite uttråkade. Sen blir det ett långt varmt bad och en stund framför datorn. Tjejerna dyker upp vid 13-tiden och vi pratar lite önskelista och julklappar. Jag kollar runt på nätet för att leta efter bra julklappar som jag kan nät-shoppa. Vid halv 3 dyker svärmor upp med Emma och vi sätter oss och fikar. Tjejerna stannar till kvällen och vi gör inte så mycket mer än slappar tillsammans, Emma får chans att leka med sina stora kusiner och jag får möjlighet att umgås lite med dem vilket är jättekul.

Helgen sen har gått fort och varit väldigt avslappnad. Vi har inte gjort mycket alls mer än tagit det lugnt och umgåtts tillsammans. I går kom mamma hit och hälsade på. Vi gjorde tillsammans en fantastiskt god apelsin och ingefärs-kyckling och eftersom mamma var trött efter sin finlandsresa så blev det inte heller sent. Hon åkte hem redan vid halv 9 och vi stannade uppe någon timme efter det innan det blev sängen. I morse åkte Jimmy iväg med Emma som ska spendera några dagar hos sin farmor. Dels för att jag ska kunna få lite extra vila och dels för att Emma ska få göra något roligt. Det har varit jättejobbigt för henne den senaste tiden och hon behöver verkligen få skämmas bort lite och få hitta på lite kul grejer istället för att bara sitta framför tv:n hela dagarna med en mamma som inte kan röra sig mer än mellan köket och vardagsrummet.


Ja, det här blev ett långt inlägg precis som jag befarade. Återkommer med en ny veckouppdatering senare. Nu när jag går in i vecka 37!!