I söndags gick jag in i v.33. Nu börjar det faktiskt närma sig, precis som alla jämt säger till mig men som jag oftast inte orkar lyssna på. På torsdag är det faktiskt bara 6(!) veckor kvar! Med tanke på hur fort de senaste 6 veckorna har gått så kan man ju bara hoppas att de här sista går lika fort.
Nu börjar jag faktiskt bli lite nervös. Tiden går så sjukt fort och jag har inte alls allt förberett. För någon månad sen kände jag mig hur lugn som helst och kände att allt var klart och redo men nu känner jag tvärt om. Visserligen är det bara några småsaker kvar som ska göras. Väskan ska packas, blöjor ska inhandlas och några andra småsaker ska också införskaffas. Men konstigt nog har jag nu även börjat känna nervositet för att förlossningen ska starta tidigare. Att jag en dag ska vakna av att vattnet gått eller dyl. och få problem eftersom vi bara är förberedda på det planerade snittet. Alla våra förberedelser och planeringar utgår ifrån att liten ploppar ut den 24 november. Men, tänk om det inte bli så.. Vi måste nog ha en plan B för hur vi i så fall gör med Emma och så.
En annan sak som börjar göra mig nervös är att Emmas "fas" av mammighet inte visar några som helst tecken på att gå över innan det är dags. Jag är orolig för hur Emma ska hantera att få ett småsyskon. Hittills så har jag bara lagt dessa tankar åt sidan eftersom jag faktiskt inte kan göra något åt saken. Får helt enkelt vänta och se och hantera situationen när den kommer
Pyrets sparkar och bök börjar bli riktigt besvärliga nu. Jättemysigt att känna att h*n är där inne men h*n sover aldrig utan är ständigt igång 24 timmar om dygnet och är inte direkt snäll i sina rörelser. Det nya nu är att lägga sig på tvären i magen och sträcka ut sig i full längd så att armarna pressar på ena sidan magen och fötterna på andra. Det är helt galet och känns väldigt skumt. När jag var hos barnmorskan i onsdags så sa hon att huvudet låg nedåt men ultraljud har tidigare visat på säte och jag kan inte på något sätt känna att det där med huvud ner stämmer. Eller, så rör h*n så pass mycket på sig att det bara var en tillfällighet att h*n låg med huvudet ner just vid undersökningstillfället.
Efter att blodtrycket var lite högt i onsdags så blev jag ju skickad till specialistmödravården för mer noggrann kontroll i torsdags. Som jag skrev om tidigare så var det en överjävlig dag som mest bestod av väntan och egentligen inga besked.
Gårdagens besök gav inte heller mycket kött på benen. Men, eftersom undertrycket bara låg på 90 igår och i torsdags så tyckte läkaren inte att det var något att bekymra sig för. Visserligen hade hon inte läst min journal och hade inte någon som helst koll på att jag faktiskt haft problem tidigare. Jag orkar verkligen inte förklara för varenda jäkla ny läkare hela min historia. Jag fattar faktiskt inte varför man ska få en ny läkare hela tiden och det verkar som att de har svårt med läskunskaperna eftersom de aldrig någonsin ens tittar i journalen. Hade de bemödat sig med att lägga 10 minuter på att titta i journalen och ta reda på varför patienten blivit kallad så skulle själva läkarbesöket ta betydligt kortare tid. Med tanke på att min historia är ganska lång och att jag faktiskt inte själv har koll på allt så vore det ju bra om de kunde läsa lite själva någon gång.
Läkaren som jag träffade igår hade i alla fall ny information till mig gällande min tidigare graves sjukdom. Något som ingen av mina tidigare läkare bemödat sig med att tala om för mig. Tydligen har jag en hög andel av någon form av antikroppar som är ytterst viktigt att veta om för förlossningsteamet som ska ta hand om min förlossning. Flera prover måste tas på Pyret när h*n är född och måste dessutom hållas under uppsikt ett tag efteråt. Detta måste alltså jag tala om för dem på förlossningen eftersom de inte kan läsa själva alltså.
Igår fick jag ta nya tyreoidea-prover eftersom läkaren misstänkte att mina värden nu var för låga. Suck.. Ny tid inbokad om en vecka för att kontrollera dessa prover och för att kontrollera urin och blodtryck. Förhoppningsvis slipper jag åka in till specialistmödravården då och att läkaren som jag ändå ska träffa på måndag kan ta hand om det där istället.
Något annat som är värt att notera är att förvärkarna verkligen är så många och regelbundna som jag tidigare misstänkt. Vid båda besöken på spec.mvc fick jag ligga länge med ctg. Nu låg tydligen barnets hjärtljud på ett medel av 140 istället för 150 som jag fått veta tidigare. På kurvan kunde man även utläsa mina sammandragningar som kunde klockas till nästan exakt var 5e minut. Inga starka sammandragningar men tillräckligt för att ge utslag på ctg och för att ge mig och Pyret snabbare puls. Det är bara att förbereda mig på att det kommer bli värre och troligtvis likadant som förra gången. Men, eftersom jag inte ska föda vaginalt denna gång så struntar jag faktiskt i det där. Är mest bara en bekräftelse och skönt att få ett bevis på att jag faktiskt inte hittar på.
Inatt har vi haft en låååång natt. Emma började redan vid 10-tiden igår kväll att kvida och snyfta och jag förstod på en gång vad som var på gång. Hon hade inte bajsat på flera dagar igen och nu började det göra sådär ont. Emmas magkramper kommer nästan alltid på kvällen/natten och det går oftast inte att göra något åt det mer än att trösta och massera magen. Proppen brukar slutligen komma ut någon gång under dagen därefter och inte förrän då blir hon sig själv igen. Jag hade idag sett fram emot sovmorgon och att riktigt få sova ut efter gårdagens eskapader men nu blev det inte så. Emma fick stanna hemma med mig och vi startade morgonen i stora sängen tillsammans framför Långben på dvd. Lite frukost i sängen kunde vi även unna oss denna morgon. Så, medan jag sitter här och skriver så kommer den stora proppen ut och både jag och Emma kan äntligen slappna av!
Nu så hoppas jag på att vi båda kan njuta av en lång vilopaus efter lunch då vi båda kan få ta igen lite sömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar