v.35

Idag går jag in i v.35 och ja vad ska man säga? Tiden går fortfarande i raketfart trots att jag inte har så mycket att göra på dagarna mer än att gå hemma och vänta. Imorgon är det bara en månad kvar tills vi ska få se vårt lilla pyre och det känns fortfarande overkligt. Ibland får jag den där känslan av att: shit, om fem veckor sitter vi förmodligen här hemma med det lilla pyret i famnen och myser hela familjen. Jag kan helt enkelt inte fatta det! Eftersom jag har så svårt att mentalt hänga med i svängarna så har det varit enklare att praktiskt förbereda sig på det som komma skall. Allt är nu ordnat inför Pyrets ankomst efter att jag skickat iväg Jimmy att köpa det sista, blöjor, semper ersättning samt torra tvättlappar. Sängen står bäddad, skötbordet är riggat med allt som ska finnas där, skötväskan är packad med det vi ska ha med till BB och kläderna är alla tvättade vikta och instoppade i byrålådorna. Okej, det jag har kvar att göra är att koka alla nappar och nappflaskor, men det känns ganska onödigt att göra ännu. De ska ju vara nykokta innan de används och står de en månad till så måste jag ju koka en gång till.
Det finns dock två saker kvar att göra innan det är dags. Jag ska packa BB-väskan med kläder och prylar till mig och Jimmy. Känns som att det är dags nu då det faktiskt kan sätta igång tidigare trots allt. Sen ska jag även sätta mig ner och formulera ett förlossningsbrev. Har dragit på det lite då det känns svårt att formulera sig rätt. Jag har väldigt mycket som jag skulle vilja ta upp i brevet, sådant som jag inte vill vara med om igen utifrån mina tidigare erfarenheter men även sånt som jag skulle vilja uppleva. Kanske blir av att jag skriver detta brev denna vecka, vi får se. Jag vill inte dra på det för länge för då vet jag att det inte blir gjort.

Den här helgen har vi haft svärmor på besök. Det har varit jättetrevligt och efterlängtat. Det är alltid trevligt att ha svärmor på besök och hon är alltid välkommen hit. Vi har en nära relation och umgås väldigt ofta trots att hon bor i Norrtälje och har en bra bit att åka för att ta sig hit. Den långa resan med bussar, tunnelbanor och tåg har aldrig hindrat henne från att komma ofta, trots att hon inte är helt frisk. Nu har hon dock varit mycket dålig ett tag och efter en svår operation legat på sjukhus i över 3 veckor så vi har inte träffats på över en månad. Därför var det extra kul för oss alla att hon orkade komma hit över helgen. Jimmy åkte i fredags efter jobbet och hämtade henne och just nu håller han på att köra henne hem igen. Hon är fortfarande för dålig för att åka hit kommunalt och självklart skulle vi inte begära det av henne heller.
Emma blev väldigt ledsen när farmor skulle åka hem igen, om hon fick välja så skulle hon nog ha farmor boendes här jämt.

Nästa vecka kommer förhoppningsvis bli lugn och skön. Emma börjar äntligen bli frisk från sin förkylning, ögoninflammationen är bra nu och hon ser friskare ut i ansiktet. Hon sover nu bra på nätterna och hostar bara lite på morgonen och efter lunchvilan. Allt detta innebär att jag har höga förhoppningar om att hon kan få gå till förskolan nästa vecka. Även om vi haft jättemysigt hemma hon och jag så behöver hon få komma ut och leka med andra barn. Eftersom jag har så svårt att gå så kommer vi inte ut och jag kan inte heller leka med henne på det sätt hon skulle önska. Det har mest blivit mysande i soffan och lugna lekar.
Som tur är har jag bara ett enda besök inbokat nästa vecka och det är till barnmorskan på onsdag. Då ska jag även möta mamma på stan och hjälpa henne att vara smakråd vid lampinköp. Det borde jag klara av. Är så oändligt glad att jag slipper åka på akupunktur och att alla dessa besök till Huddinge sjukhus är över för stunden. Jag känner mig faktiskt så mycket friskare och gladare bara på grund av detta. Foglossningen har även gått tillbaka något och livet känns inte längre lika eländigt! Nu hoppas jag även att min banan/avokado-diet och intaget av levaxin ska höja mitt allmäntillstånd ytterligare.

Vet inte om bananerna och avokadon gör någon skillnad på kalium-värdet men det kan ju i vilket fall inte skada. Varken banan eller avokado är ju onyttigt utan tvärt om riktigt bra för kroppen.

Men för att klaga lite då så har jag ju självklart åkt på ytterligare en förkylning i samband med att Emma nu varit dålig igen. Jag är inte jättedålig men störs av halsont och trånga bihålor. Har en känsla av att det är en bihåleinflammation på gång och hoppas nu på att det ska släppa av sig självt eftersom jag aldrig i livet skulle utsätta mig för en penicillinkur såhär i slutet av graviditeten.
Något annat som jag just nu lider av är alla dessa utslag/herpes jag har i ansiktet. Tidigare under graviditeten har det bara suttit på ett ställe på vänster sida av munnen men nu ploppar det upp överallt runt hela munnen och jag ser förfärlig ut faktiskt. Kan ju inte heller göra något åt det eftersom alla typer av munsårssalva är tveksamma under graviditet. Bara låta det vara med andra ord. Men, det blir ju inga gravidfoton tagna denna gång. I alla fall inga som visar mitt ansikte! Kanske att jag tar några bilder senare på magen för att ha som dokumentation men vi får se. Har även funderat lite på det där med att gipsa in magen och spara, lite kul att ha sen när man inte kan fatta hur stor man en gång varit.

Levaxin och bananer...

Efter att ha haft ett uppehåll sedan midsommar med intaget av Levaxin så måste jag nu gå tillbaka till medicinen. Proverna jag tog förra måndagen visade att jag hade ett gränsvärde på TSH provet. När jag nu tog om provet igår så visade det sig att värdet hade försämrats ytterligare, på bara en vecka alltså. Det innebär att det alltså finns en förklaring till att jag känt mig väldigt hängig sista tiden. Jag har egentligen inga som helst problem med att börja med medicinen igen, tycker bara det är skönt att veta att man kan göra något för att jag ska må lite bättre såhär i slutet på en eländig graviditet.


Förutom det försämrade TSH-värdet så hade jag även på tok för lågt kalium-värde. Det har jag tydligen haft hela graviditeten och hon tyckte det var märkligt att ingen reagerat på det tidigare. Hon sa att jag måste äta en banan om dagen om jag ska slippa äta kalcium-tabletter (som tydligen skulle vara stora och obehagliga att svälja?!). Jättebra det här med bananerna eftersom det inte finns något äckligare jag kan tänka mig just nu. Är inte speciellt förtjust i banan i vanliga fall men nu när jag är gravid är det nog det mest kräkframkallande jag kan tänka mig. Får kväljningar bara jag tänker på det. Jag får försöka mosa den och prova om det funkar då. Det är nog mest hel banan som jag inte klarar av men det vet jag inte förrän jag provat.

Gårdagens andra urinprov såg bra ut, äggvitan hade minskat och i kombination med att tox-proverna såg bra ut så kan jag äntligen lämna det här med havandeskapsförgiftning bakom mig! Jag behöver inte komma tillbaka på återbesök till spec.mvc så länge jag inte känner mig sämre eller att blodtrycket försämras igen. Jag ska ta nya tyreoidea-prover om ca 4 veckor (lagom till precis innan jag ska föda) och sen måste jag tillbaka till endokrinen efter att pyret är född.

Nu ska jag återigen bara njuta av att jag inte behöver göra något annat än att gå på mina vanliga besök hos barnmorskan på Luna. I morgon är det bara 5 veckor kvar tills den här eländiga graviditeten är över och jag äntligen får snusa på mitt lilla pyre. Jag är så sjukt nyfiken på vad det är för liten krabat som gömmer sig där inne i magen. Kanske t.o.m. att jag ska lyckas njuta lite av de sista veckorna?

v.34..nedräkning!

Igår gick jag in i v.34 och nu börjar jag se slutet på tunneln!
Hela förra veckan spenderade jag hemma i lugn och ro tillsammans med Emma som varit/är lite halvkrasslig. Så skönt att slippa iväg till akupunkturen 2 ggr i veckan. Känner mig faktiskt som en helt ny människa nu när jag fått vila mer och slippa så mycket onödiga besök här och var.
Pyret har helt klart vänt på sig igen eftersom jag känner ett ständigt trummande av små fötter mot min blåsa. Kan även tydligt känna ett hårt runt litet huvud placerat vid mina vänstra revben. Sparkar och bök börjar kännas riktigt besvärligt nu. Det är inga små buffar längre utan hårda sparkar som ibland gör att jag tappar andan eller får riktigt ont. De sparkar som slår mot blåsan är värst. Är man minsta lilla kissnödig så är smärtan total! Men, hellre många onda sparkar än att jag knappt skulle känna av liten där inne. Är ändå tacksam för att jag har en aktiv bebis även denna gång.

Idag var det dags för läkarbesök på Luna igen. Min sjukskrivning gick ut igår och idag var jag tvungen att gå för att få den förlängd. Det var inga problem att få den förlängd, vem som helst kan ju se att jag inte är arbetsför om man säger så. Nu sträcker sig min sjukskrivning hela min graviditet ut och jag är enormt lättad över att i alla fall den biten är avklarad.
Efter läkarbesöket fick jag komma in en sväng till min barnmorska Ulrika. Fick svar om att proverna jag tog förra veckan ser bra ut. Det enda var att jag låg precis i underkant när det gäller värdet för sköldkörtelhormon, minimum var 12 och jag låg på 12. Blodtrycket låg på 150/94, lite förhöjt men det kan bero på den automatiska blodtrycksmaskinen. Vid nästa besök ska vi mäta manuellt istället så får vi se om det blir någon skillnad där. +2 vita blodkroppar i urinen och 0 i protein. Mycket bra även det. Vi lyssnade på hjärtljuden och Ulrika skrattade som vanligt åt att pyret inte alltid är så medgörlig. Hon kunde återigen konstatera att det är en livlig liten bebbe jag har där inne som gärna kör gympingpass där pulsen far iväg för att sedan gå ner igen. Allt såg bra ut även där och vi bestämde oss för nytt besök för mer genomgående kontroll nästa onsdag den 26/10.

Har nyligen pratat med sköterskorna på specialistmödravården eftersom jag eventuellt skulle slippa gå på min läkarkontroll jag hade inbokad imorgon. Hon kunde svara mig att vad gäller blodtryck så ser det bra ut och jag behöver inte komma tillbaka för det om inte undertrycket stiger över 90 igen (jag sa inget om att det låg på 94 idag). Men, eftersom jag är TRAK-positiv (de där antikropparna jag skrivit om förut) så måste jag ändå komma på nytt besök och då är det ju bra om jag kommer i morgon ändå. Så, jag slapp inte undan tyvärr utan måste bege mig till Huddinge sjukhus och specialistmödravården i morgon igen. Jag förklarade för sköterskan hur förbannad jag var på att jag träffat 3 olika läkare och att ingen varken läst min journal eller brytt sig om att hjälpa mig när jag väl varit där. Jag sa det att jag kommer i morgon mot löfte att läkaren faktiskt läst min journal innan besöket och vet vad jag gör där. Att läkaren kan ge mig klara besked och svara på mina frågor utan att titta på mig som om jag vore ett UFO är en förutsättning för att jag överhuvudtaget sätter min fot hos er igen. Sköterskan var väldigt förstående och tyckte att jag hade helt rätt, hon gjorde en anteckning och förklarade hur jag skulle säga till läkaren i morgon för att få ut så mycket som möjligt av besöket. Tydligen ska jag få träffa ytterligare en ny läkare men den här läkaren var enligt sköterskan väldigt ambitiös och noggrann med sina patienter så jag får hoppas på det bästa. Jag tänker i alla fall inte gå därifrån förrän jag fått klara besked vad gäller de sista veckorna av graviditeten och även tiden efter att pyret är fött. Vill också veta vad det här med att vara TRAK-positiv innebär och varför det inte tagits på allvar tidigare.

För att prata om något roligare nu då..
I lördags bakade jag (med viss hjälp av Jimmy) ihop en pepparkaksdeg. Jag vet att det är lite väl tidigt men jag tänkte att lite framförhållning kan inte skada. Vet ju att jag inte kommer hinna med att göra pepparkakor där strax före jul, med en nyfödd och allt och ju längre jag väntar nu desto svårare kommer det ju bli. Så, sagt och gjort. I söndags satte jag igång med utbakningen av kakorna och tro det eller ej men jag bakade ut all deg och det blev 3 ganska stora burkar kakor av det. Jag hade trott att jag skulle få sitta med det där baket hela veckan men det gick fort och smidigt när jag väl kommit igång. Lite deg försvann ju också på villovägar, ner i magen på en sötsugen dotter och en klåfingrig make. Framåt slutet av baket dök min syster Maria upp med sin man Hugo och lilla Linnea. Vi fikade och tittade på bilder från deras spanien-resa de gjort under veckan. Framåt kvällen började Emma visa tecken på en eventuell ögoninflammation, hennes ögon blev röda och hon såg riktigt risig ut. Stackars liten har inte varit frisk på 2 månader nu och man märker hur det börjar ta på hennes krafter. Trots att hon var lite hängig var vi tvungna att lämna henne på förskolan en stund idag, i samband med att jag skulle till läkaren. När jag sedan kom och hämtade henne strax efter 10 på förmiddagen så hade hon massa intorkat grönt i ögonen och när jag frågade personalen visade det sig att de hade just ögoninflammation som gick på förskolan just nu. Tyvärr måste jag ju även lämna henne en stund i morgon med för att ta mig till läkarbesöket på Huddinge sjukhus så jag hoppas verkligen att hon är bra i ögonen i morgon. Resten av veckan kan hon ju vara hemma med mig.

Nojig..

I måndags när jag var på specialistmödravården så fick jag veta att jag hade någon form av antikroppar som kommer av min tidigare behandlade Graves sjukdom (giftstruma). Tydligen är det av största vikt att veta om att man har dessa antikroppar då de kan påverka barnet efter födelse och eftersom de måste göra flera prover på barnet när det kommit ut för att kontrollera så att inte sjukdomen överförts till barnet. Detta är något som jag inte har informerats om under min graviditet och jag tycker det är katastrof! Jag visste om att sjukdomen Graves påverkar fostret negativt och att det finns risk för att sjukdomen finns hos barnet när det är fött men jag hade ingen aning om det här med antikroppar. Jag har alltså samtalat min endokrin-läkare vid minst 5 tillfällen under min graviditet plus att jag träffat läkare på specialistmödravården vid två tidigare tillfällen utan att någon av dem har talat om för mig att jag har dessa antikroppar som alltså är viktig information för mig (och även förlossningsteamet) när Pyret väl föds. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till detta eller vad jag ska tro eller inte tro. Känns jättejobbigt att inte få tillräckligt med information när det gäller mitt och fostrets tillstånd. Att jag ständigt skickas till nya läkare och ingen läser min journal gör ju inte saken bättre.

Nu fick jag visserligen svar från min endokrin-läkare förra måndagen att jag kan klassas som frisk från Graves sjukdom men han sa alltså aldrig något om mina antikropps-värden som alltså fortfarande är på tok för höga. Nu har jag fått göra nya prover och ska förhoppningsvis få ny information om värdena nästa vecka. Hoppas också att jag kan få en läkare som tar det här på allvar och som läser på lite om min historia för det här kan ju faktiskt sluta i katastrof annars.

Eftersom jag fått så dålig information så har jag suttit och sökt lite själv på nätet. Hittade följande artikel (http://www.lakartidningen.se/store/articlepdf/8/8557/LKT0803s120_124.pdf) som förklarar lite och som för mig känns jättejobbig att läsa. Så, nu när jag suttit hela förmiddagen och googlat så känner jag mig väldigt besvärad. Att ingen riktigt har tagit detta på allvar förstår jag inte, är det bara jag som överdriver? Jag måste ta itu med det här, få tag på en läkare som verkligen kan förklara det här för mig och lugna mig för nu börjar det närma sig och skadan på fostret är nog tyvärr redan skedd (om det nu är någon skada, ska inte måla fan på väggen).

Jag tror verkligen att allt kommer gå bra, inte så att jag tror att det ska gå åt helvete. Men jag känner mig lite utlämnad åt läkarna och när de inte ens bemödar sig med att läsa min journal så blir jag väldigt nervös. Kan det vara så att de missar något nu? Att de inte ens vet om riskerna själva eftersom de inte har ordentlig koll på mig?

v.33 och specialistmödravården...

I söndags gick jag in i v.33. Nu börjar det faktiskt närma sig, precis som alla jämt säger till mig men som jag oftast inte orkar lyssna på. På torsdag är det faktiskt bara 6(!) veckor kvar! Med tanke på hur fort de senaste 6 veckorna har gått så kan man ju bara hoppas att de här sista går lika fort.
Nu börjar jag faktiskt bli lite nervös. Tiden går så sjukt fort och jag har inte alls allt förberett. För någon månad sen kände jag mig hur lugn som helst och kände att allt var klart och redo men nu känner jag tvärt om. Visserligen är det bara några småsaker kvar som ska göras. Väskan ska packas, blöjor ska inhandlas och några andra småsaker ska också införskaffas. Men konstigt nog har jag nu även börjat känna nervositet för att förlossningen ska starta tidigare. Att jag en dag ska vakna av att vattnet gått eller dyl. och få problem eftersom vi bara är förberedda på det planerade snittet. Alla våra förberedelser och planeringar utgår ifrån att liten ploppar ut den 24 november. Men, tänk om det inte bli så.. Vi måste nog ha en plan B för hur vi i så fall gör med Emma och så.

En annan sak som börjar göra mig nervös är att Emmas "fas" av mammighet inte visar några som helst tecken på att gå över innan det är dags. Jag är orolig för hur Emma ska hantera att få ett småsyskon. Hittills så har jag bara lagt dessa tankar åt sidan eftersom jag faktiskt inte kan göra något åt saken. Får helt enkelt vänta och se och hantera situationen när den kommer

Pyrets sparkar och bök börjar bli riktigt besvärliga nu. Jättemysigt att känna att h*n är där inne men h*n sover aldrig utan är ständigt igång 24 timmar om dygnet och är inte direkt snäll i sina rörelser. Det nya nu är att lägga sig på tvären i magen och sträcka ut sig i full längd så att armarna pressar på ena sidan magen och fötterna på andra. Det är helt galet och känns väldigt skumt. När jag var hos barnmorskan i onsdags så sa hon att huvudet låg nedåt men ultraljud har tidigare visat på säte och jag kan inte på något sätt känna att det där med huvud ner stämmer. Eller, så rör h*n så pass mycket på sig att det bara var en tillfällighet att h*n låg med huvudet ner just vid undersökningstillfället.


Efter att blodtrycket var lite högt i onsdags så blev jag ju skickad till specialistmödravården för mer noggrann kontroll i torsdags. Som jag skrev om tidigare så var det en överjävlig dag som mest bestod av väntan och egentligen inga besked.
Gårdagens besök gav inte heller mycket kött på benen. Men, eftersom undertrycket bara låg på 90 igår och i torsdags så tyckte läkaren inte att det var något att bekymra sig för. Visserligen hade hon inte läst min journal och hade inte någon som helst koll på att jag faktiskt haft problem tidigare. Jag orkar verkligen inte förklara för varenda jäkla ny läkare hela min historia. Jag fattar faktiskt inte varför man ska få en ny läkare hela tiden och det verkar som att de har svårt med läskunskaperna eftersom de aldrig någonsin ens tittar i journalen. Hade de bemödat sig med att lägga 10 minuter på att titta i journalen och ta reda på varför patienten blivit kallad så skulle själva läkarbesöket ta betydligt kortare tid. Med tanke på att min historia är ganska lång och att jag faktiskt inte själv har koll på allt så vore det ju bra om de kunde läsa lite själva någon gång.
Läkaren som jag träffade igår hade i alla fall ny information till mig gällande min tidigare graves sjukdom. Något som ingen av mina tidigare läkare bemödat sig med att tala om för mig. Tydligen har jag en hög andel av någon form av antikroppar som är ytterst viktigt att veta om för förlossningsteamet som ska ta hand om min förlossning. Flera prover måste tas på Pyret när h*n är född och måste dessutom hållas under uppsikt ett tag efteråt. Detta måste alltså jag tala om för dem på förlossningen eftersom de inte kan läsa själva alltså.

Igår fick jag ta nya tyreoidea-prover eftersom läkaren misstänkte att mina värden nu var för låga. Suck.. Ny tid inbokad om en vecka för att kontrollera dessa prover och för att kontrollera urin och blodtryck. Förhoppningsvis slipper jag åka in till specialistmödravården då och att läkaren som jag ändå ska träffa på måndag kan ta hand om det där istället.

Något annat som är värt att notera är att förvärkarna verkligen är så många och regelbundna som jag tidigare misstänkt. Vid båda besöken på spec.mvc fick jag ligga länge med ctg. Nu låg tydligen barnets hjärtljud på ett medel av 140 istället för 150 som jag fått veta tidigare. På kurvan kunde man även utläsa mina sammandragningar som kunde klockas till nästan exakt var 5e minut. Inga starka sammandragningar men tillräckligt för att ge utslag på ctg och för att ge mig och Pyret snabbare puls. Det är bara att förbereda mig på att det kommer bli värre och troligtvis likadant som förra gången. Men, eftersom jag inte ska föda vaginalt denna gång så struntar jag faktiskt i det där. Är mest bara en bekräftelse och skönt att få ett bevis på att jag faktiskt inte hittar på.


Inatt har vi haft en låååång natt. Emma började redan vid 10-tiden igår kväll att kvida och snyfta och jag förstod på en gång vad som var på gång. Hon hade inte bajsat på flera dagar igen och nu började det göra sådär ont. Emmas magkramper kommer nästan alltid på kvällen/natten och det går oftast inte att göra något åt det mer än att trösta och massera magen. Proppen brukar slutligen komma ut någon gång under dagen därefter och inte förrän då blir hon sig själv igen. Jag hade idag sett fram emot sovmorgon och att riktigt få sova ut efter gårdagens eskapader men nu blev det inte så. Emma fick stanna hemma med mig och vi startade morgonen i stora sängen tillsammans framför Långben på dvd. Lite frukost i sängen kunde vi även unna oss denna morgon. Så, medan jag sitter här och skriver så kommer den stora proppen ut och både jag och Emma kan äntligen slappna av!
Nu så hoppas jag på att vi båda kan njuta av en lång vilopaus efter lunch då vi båda kan få ta igen lite sömn.

Lång dag igår

Hade tid hos specialistmödravården igår kl 10.10. Tyvärr hade de tydligen brist på personal vilket innebar väldigt lång väntetid. När vi väntat i 2 timmar fick vi besked om att de skulle stänga för lunch och att vi var välkomna tillbaka kl 13:20. Väl tillbaka fick vi vänta ytterligare 1½ timme. Klockan var kvart i 3 när vi äntligen fick träffa läkaren. Hon undersökte mig och jag blev sedan skickad på provtagning för att ta tox-prover. Väl tillbaka nere på avdelningen fick jag ligga ett bra tag med ctg för att kontrollera hur pyret mådde. Remsan såg riktigt fin ut och sköterskorna skrattade åt hur mycket pyret rörde sig. De fick ständigt ändra dosan från höger till vänster bara för att pyret snurrade så. De var tre stycken som ständigt kom in för att titta på hur min mage rörde på sig. Tänk att lite fosterrörelser kan väcka så mycket glada och nyfikna känslor!
När remsan var klar fick jag sitta en stund till i väntrummet (klockan var över halv 5 innan jag fick gå) för att vänta på provsvaren som visade sig vara bra tack och lov! Inga tecken på havandeskapsförgiftning fanns i tox-proverna och inte heller i urinen (mer än spår av protein). Men, jag måste fortsätta komma på regelbundna kontroller för att se att inget dyker upp. På måndag ska jag dit igen och då hoppas jag att jag slipper sitta och vänta i 6½ timme.

Jag hade inte förväntat mig att det skulle synas nåt på proverna. Det gjorde det nämligen inte förra gången heller. Då blev jag diagnostiserad med preeklampsi utan protein-läckage. Ärligt talat så struntar jag just nu i vilket. Vad jag hoppas på är att blodtrycket håller sig nere så jag slipper medicinera med den otäcka medicin som gör att det kliar i huvudet och att jag slipper åka på massa kontroller på huddinge!! Jag vill bara få vila nu!

Specialistmödravården imorgon...

Så var det dags igen då, goda nyheter i måndags kunde ju inte resultera i annat än dåliga idag. Dagens barnmorskebesök gav tyvärr inte mycket goda nyheter och nu måste jag kontrolleras på specialistmödravården på Huddinge sjukhus. Hade väl hoppats på att det här med foglossningen skulle vara nog för mig denna graviditet, att det liksom inte kunde bli värre. Än så länge har jag inte gjort några prover och jag väntar på besked från läkaren på spec.mvc innan jag funderar vidare på det här. Är i alla fall glad att det inte blev något akutbesök idag utan att jag fick tid imorgon istället. Idag låg blodtrycket på 137/97 från att för 2 veckor sedan legat på 137/93 och tidigare än så legat runt 137/80. Ja, det är tydligt hur förhöjningen börjar komma. Precis samma tid i graviditeten som förra gången och med precis liknande siffror.

För att inte gräva ner mig i detta så hade barnmorskan även goda besked till mig idag. Hjärtslagen var perfekta, SF-måttet låg på 30 vilket perfekt följer mittenkurvan och lilla pyret har nu vänt på sig och ligger med huvudet nedåt. Visserligen verkar det som att h*n vänder på sig en hel del så det där kan komma att ändras flera gånger.

Jag får återkomma med mer info om blodtryck och huruvida det kan vara en begynnande havandeskapsförgiftning även denna gång i morgon. Vet väl förhoppningsvis mer efter läkarbesöket i morgon.

Är det någon som missat att jag är sjukt less på det här? Vet att det kommer nåt gott ur det hela och att det är värt varenda krämpa men just nu är det svårt att se ljuset i tunneln faktiskt.

v.32 och 52 dagar kvar...

Trots smärtor och sega dagar så går ändå veckorna förvånansvärt fort! Känns som att det var igår jag var i v.20 och nu är jag helt plötsligt i v.32! Mitt humör svänger oerhört nu, börjar bli lite irriterad på de här gravidhormonerna. Ena stunden är jag totalt neddeppad och vill bara dra nåt gammalt över mig, aldrig ta mig ur sängen utan bara dra täcket över huvudet och låtsas att jag inte finns. Sen helt plötsligt så blir jag superpositiv och kastar mig upp ur sängen, börjar fixa och dona och städa och laga mat tills kroppen säger ifrån och jag bara lämnar allt jag påbörjat och går och deppar i sängen/soffan igen. Jag har lärt mig att inte starta några projekt som jag inte kan fixa på max 10 minuter. Annars är risken att jag inte kan fullfölja och då blir jag bara mer deppig.

Idag är en riktigt dålig dag för fogarna, men det visste jag att det skulle bli. Hade en lång dag igår där jag först var ute i stugan på arbetsdag och stapplade runt på mina kryckor. Arbetade självklart inget alls men det var tillräckligt att gå ett par varv och stå upprätt så länge som jag gjorde. Vi var hemma till 12:30 då jag bara dunsade ner i soffan och i princip låg parkerad där fram till 14:30 då mamma kom och tittade in. Då reste jag mig upp i sittande position fram till 16-tiden då jag och min syster bestämde oss för att gå ut i lekparken med Emma och Linnea. Tyvärr finns inga bänkar i vår lekpark så jag fick stå och hänga på mina kryckor den mesta tiden. Lyckades sitta en stund i trappen upp till rutschkanan också men det var inte direkt bekvämt. Men, det var skönt att få komma ut i det fina vädret och Emma och Linnea var så glada och lekte så fint så där blev vi kvar till klockan nästan var 6. Visserligen var jag parkerad liggandes i soffan hela resten av kvällen men smällen kom hårt idag ändå.
Vi skulle behöva åka till skopunkten för att köpa nya skor till Emma idag men vi får se om jag klarar det. Får vänta till i eftermiddag i så fall.

För att prata lite om pyret då..
Jag tror att h*n kanske har vänt på sig nu. Jag känner nämligen hicka långt ner och buffarna kommer nästan bara högt upp numera. Kan vara ett tecken på att h*n vänt sig och ligger "rätt". Men, det lär visa sig när jag ska till barnmorskan på onsdag, då ska hon känna hur pyret ligger. Är ändå ett stort kanske ännu för jag känner fortfarande hårda tydliga sparkar från något litet (typ en fot eller hand) som slår hårt mot bäckenet på höger sida samt mot blygdbenet. Vilket förövrigt gör in i helvete ont pga foglossningen. Ofta kommer dessa sparkar i samband med hårda stora buffar mot solarplexus.
Jag har nu svårt att sitta rak i ryggen eller framåtböjd. Måste luta mig lite bakåt hela tiden för att inte tappa andan. Pyret buffar och bökar väldigt mycket precis mot solarplexus och jag kan ofta känna något stort och runt som trycker på där (hoppas att det är en rumpa och inte ett huvud). Pyret vill uppenbarligen ha lite mer plats där inne och det börjar nog bli lite trångt. Enligt statistiken här till höger är ju liten hela 43 cm lång och det är ju nästan fullvuxen längd!! Nästan 2 kg tung dessutom.

En annan kul grej som jag inte känner igen/kommer ihåg från förra graviditeten är att pyret darrar. Jag kan helt plötsligt känna världens darr eller väldigt snabba rytmiska trumslag. Känns skitskumt! Nästan som om pyret blir förbannat där inne och bara matar på slag mot en punkt för att tala om att jag ska ändra ställning eller dyl. Lite lustigt är det i alla fall och jag ska fråga min bm Ulrika om det på onsdag.

Glöm inte att rösta om det blir en flicka eller pojke, ni som inte gjort det. Spänningen är olidlig då det står 4-4 just nu.