Igår var det exakt 2 månader kvar tills det är dags. Jag längtar för tillfället så mycket att jag tror jag dör! Allt här hemma är iordningställt, det enda vi inte har fixat är blöjor. Den här graviditeten har jag varit väldigt organiserad om man säger så. Har tidigt fixat allt med vagn, säng, kläder osv. Var visserligen tidig med boandet när jag väntade Emma också men denna gång har det varit extremt. Är glad för det eftersom jag numera har så ont att jag inte kan gå i butiker, kan inte bädda sängar eller montera möbler/vagnar. Som om jag någonstans undermedvetet förstod att jag skulle ha några tuffa sista månader och därmed förberedde allt tidigt.
Idag var jag för första gången ute sen i torsdags. Det var underbart att få komma ut och få frisk luft. Vi promenerade lite runt i området och Emma fick leka i varenda lekpark eftersom jag var tvungen att sätta mig och vila varje gång vi såg en bänk. Jag känner nu att de här 2 månaderna som är kvar kommer bli vansinnigt långa. Önskar att jag hade kunnat fortsätta jobba halvtid, eller att jag åtminstone kunde fördriva tiden med att gå ut och promenera eller ens kunna tvätta eller städa här hemma. De enda "utflykter" jag kommer iväg på numera är de tvungna besöken hos sjukgymnast/mödravård/diverse läkarbesök och att jag åker och hämtar Emma från förskolan.
Hämtningen av Emma är ren pest och pina eftersom vi bor en bit från förskolan och jag måste ta bussen dit och hem. Av någon anledning så är bussarna totalt överfulla efter kl 13.30 och det är sällan vi får sittplats båda två. Ända sedan jag började hämta Emma från förskolan (sen 8 augusti) så har det hänt bara hänt vid 1 endaste tillfälle att någon har rest sig upp för att jag eller Emma skulle få möjlighet att sitta ner. Det var en äldre dam med dåliga knän som ställde sig upp för vår skull i torsdags när vi åkte hem. Så, istället för att vila och ta det lugnt hemma innan jag ska åka och hämta henne så har jag ångest och panik varje gång då jag inte vet hur vi ska klara oss hem. Jag kan ju inte ta mig hem med henne på annat sätt än med buss. Har flera gånger funderat på att försöka gå eller försöka ta cykeln men vågar inte. Det är för lång sträcka och risken är att jag inte klarar av det, speciellt eftersom jag vet att vi har den långa och branta backen som avslutning innan vi är hemma och den vet jag att jag inte klarar.
Nu kommer jag förmodligen ha Emma hemma de dagar jag inte har annat inbokat så jag slipper det där helvetet med bussarna.
I övrigt är det inte mycket som är annorlunda. Pyret tar upp allt mer utrymme i magen men h*n rör sig fortfarande runt och flyttar sig ofta och mycket. Något som tycks bestå är dock att h*n ligger i säte vilket jag tycker att jag tydligt kan känna. Min barnmorska sa sist att vi får hoppas att den ändrar läge snart och lägger sig rätt. Vet dock inte varför det är så viktigt om jag ändå ska snittas men det kanske har betydelse vid snitt också. Vad vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar