10 års sorg, direkt från mitt hjärta..

Nu ska jag skriva om något jobbigt, något som jag inte på något sätt vill lasta någon annan med utan som jag bara behöver skriva för min egen skull. Jag väljer att inte visa något utåt 363 dagar om året, men det finns 2 dagar som jag öppet visar min sorg och ger mig själv utrymme att sörja. Något som jag lärt mig att jag måste göra för att jag ska klara av att leva livet som vanligt de övriga 363 dagarna på året. Det kanske låter konstigt men det här är mitt sätt att hantera sorgen och livet efter att jag förlorat en av de viktigast personerna i mitt liv.

Idag på dagen den 23 september 2011 är det exakt 10 år sedan jag såg dig sist. Det var då du tog ditt sista andetag i en sjukhussäng på dödens avdelning på Huddinge sjukhus. Sista gången jag såg dig var du av personalen förberedd för att visas upp i din säng med en fånig blomma i händerna. Du var gul i ansiktet, allt blod hade runnit ner i nacken och bildat något som såg ut som ett gigantiskt lila blåmärke. Eftersom dina ögon var så svullna så hade de inte lyckats sluta dina ögonlock ordentligt. Du såg inte fridfull och vacker ut, utan snarare grotesk. Ingen 16-årig flicka ska behöva se sin pappa på det sättet. Ingen ska behöva se någon de älskar på det sättet.
   Det var inte du som låg där i sjukhussängen. Den dag du dog så fanns inte mycket kvar av den du var. Under 2 års tid hade cancern tagit bit för bit av din kropp och ditt förstånd för att slutligen lämna kvar det som vi tillslut fick säga adjö till och senare bränna upp och begrava.

Jag var 14 år när pappa fick diagnosen, en diagnos som jag aldrig fick förklarad för mig utan som jag fick förstå själv. Från början talades det om en en "klump" i hjärnan. Hur fan skulle jag kunna fatta att en "klump" i hjärnan betydde en stor elakartad cancer-hjärntumör. Att det dessutom inte ens från början fanns något direkt hopp om att pappa skulle överleva var det ingen som talade om för någon av oss. Läkarna sa ingenting och vi fick inget som helst stöd eller hjälp, någon av oss, varken mamma eller någon av mina syskon. Från början förstod vi nog aldrig att det var allvar. Inte förrän vi fick komma på ett möte med hemsjukvården på Södertälje sjukhus bara några månader innan pappa dog fick vi det förklarat för oss, svart på vitt att pappa skulle dö. Det var inte förrän då som vi alla i familjen förstod vad det handlade om och att vi faktiskt var tvungna att förbereda oss på ett liv utan vår pappa. Det märktes hur personalen där under mötet blev väldigt förvånade över att ingen hade sagt detta till oss tidigare. Såhär i efterhand kan jag jag inte på något sätt acceptera hur vi blev behandlade av ansvarig läkare och alla de som hade med pappas sjukdom att göra. Är det såhär man behandlar anhöriga till svårt sjuka och döende patienter? Var det bara vi eller är det såhär för alla? Fördelningen av krishjälp är verkligen jävligt sned i det här landet!

För att jag överhuvudtaget skulle funka normalt efter att pappa dött så var min mamma tvungen att betala psykologhjälp för mig eftersom varken sjukhuset eller någon annan kunde erbjuda ens kuratorhjälp för någon av oss barn. Summorna det handlade om att betala för psykologen var hutlösa, mamma ville självklart att jag skulle få gå hos någon som var bra och som kunde hjälpa mig. Visst var hon duktig sen, värt varenda krona brukar mamma fortfarande säga. Jag är ändå glad att jag hamnade hos henne och inte hos någon idiotisk sjukhuskurator som bara lägger huvudet på sned och tycker synd om en.

Det har nu gått 10 år sedan pappa dog och jag bearbetar fortfarande dagligen den tid då vi tillsammans vårdade pappa i hemmet. För pappas skull (antar jag) så fick pappa längre perioder av permission från sjukhuset. Framförallt hela sista sommaren fick pappa spendera hemma. Från hemsjukvården (hette SAH på den tiden) på Södertälje sjukhus fick vi hjälp att installera sjukhussäng, duschstol, borttagna trösklar, handräcken och så vidare i lägenheten. Pappa fick även en rullator och senare även en rullstol. Vi gjorde det så hemtrevligt som möjligt för pappa och vi turades om att umgås och vårda honom. Vissa dagar när pappa var klar i huvudet så kunde vi ha fantastiskt kul tillsammans. Vi kunde gå ut och promenera ett varv runt huset med rullatorn som senare blev rullstolen.
   En dag tog jag med pappa i rullstolen till ett ställe vid skogen (precis nedanför Majtorpskolan). Pappa hade önskat att få lyssna på en viss ovanlig fågel som tydligen bodde där. Jag kan inte minnas vad det var för fågel och jag kan inte säga att jag hörde något speciellt heller men pappa hörde den och han var så lycklig. Han var verkligen lycklig! Han var så lycklig hela vägen hem och visslade och sjöng och berättade gamla historier om när han och mamma var unga, historier som jag förövrigt aldrig hört tidigare (och ni som kände pappa vet att det var få historier som man aldrig hade hört tidigare!). Han berättade om hur han och mamma när de var unga hade sett hundratals svalor på ett ställe och hur lycklig han hade varit den dagen, att han var precis lika lycklig denna dag. Den dagen fick jag se min pappa, min riktiga pappa. Tyvärr var dessa dagar få och de dåliga dagarna var vanligare.
   När jag tänker tillbaka på tiden då pappa vårdades i hemmet så är det den här dagen jag försöker minnas, lägga allt det andra bakom mig, försöker förtränga och glömma. Pappas hjärntumör satt på ett sådant ställe i hjärnan så att hans närminne och förstånd påverkades. Man skulle kunna likna hans tillstånd med en svårt alzheimers-sjuk patients. Lägg därtill demens-liknande symptom och även den fysiska nedbrytningen som innebar att han varken kunde gå på toa själv eller ens göra något alls mer än ligga på slutet. Vissa dagar kunde han vid matbordet fråga var jag var någonstans, fast jag alltså kunde sitta precis framför näsan på honom. Varje gång mamma påpekade att ja men det ser du väl, hon sitter ju där framför dig, så blev han så ledsen. Han grät och grät när han förstod hur tokigt han kunde säga och göra ibland. Han grät och bad att få sluta leva, han bad mig göra slut på hans elände. Ibland kunde man bli så arg och ledsen på honom men jag kunde aldrig visa det, han var ju så sjuk. Det han sa och gjorde var ju inte hans fel, det var sjukdomen.
   Så, ärligt talat så var tiden med hemmavård bara ett enda stort helvete för mig i alla fall. Men, eftersom det var så pappa ville ha det så var det bara att göra det bästa av situationen. Plus att som jag nämnde tidigare, fick man försöka ta tillvara på de bra stunder vi hade när han var klar i huvudet och vi kunde njuta av varandras sällskap.

Många säger att tiden läker alla sår men sår som bildats i hjärtat läker nog aldrig. Den sorg jag känner idag är lika djup som den jag kände för 10 år sedan. Skillnaden är att jag oftast numera sörjer andra saker än jag gjorde då. Då var den värsta sorgen att gå igenom och bearbeta allt det elände de två sjukdomsåren innebar samt förlusten av min pappa. Nu är det mer just saknaden som plågar mig. Den ständiga önskan om att pappa skulle ha fått uppleva dessa fantastiska 10 år som ändå varit.
Pappa har alltså missat följande:

• Min student
• Födelse av följande barnbarn: Cecilia, Linnea, Emma, Lukas, Molly, Elvie (och så lilla pyret i min mage)
• När jag och Jimmy gifte oss
• När Erik och Angela gifte sig
• När Maria och Hugo gifte sig
• (och den dag då Johan och Lina också gifter sig)
• Alla stora födelsedagar och högtidsdagar
• Plus allt annat fantastiskt som vår familj varit med om under åren

Jag är så glad att jag har min stora familj och alla betyder så mycket för mig. Tack vare er så lever jag ett lyckligt liv! Ett stort tack vill jag också skicka till två familjer som gjort så mycket för oss och som hela tiden fanns där när det var som jobbigast och då ingen annan orkade med att stanna kvar. Familjerna Baude och Ekeroth med Leif och Maje och Monika och Lasse i spetsen borde få varsin guldstjärna i himlen. Jag tror inte att de själva är medvetna om hur mycket deras stöd och hjälp har betytt för oss. De gjorde mer för pappa och för oss än vad man någonsin hade kunnat begära av vänner.

Och till sist.. det gör mig ont i hjärtat att jag knappt minns hur du såg ut, hur din röst och ditt skratt lät. Bit för bit suddas du ut ur mitt minne och det är nog den värsta känslan av alla.

Om du har orkat läsa dig ända ner hit så vill jag tacka för att du nu har läst mina allra djupaste och sorgsnaste tankar. Skrivna direkt ur hjärtat på en av de två dagar jag anser mig ha rätt att sörja fullt ut. Den andra dagen är min pappas födelsedag den 11 februari. Vill inte på något sätt framhäva mig utan att jag skrivit detta är bara ren terapi för min egen själ. Detta är dessutom första gången jag lämnar ut det jag skrivit öppet för andra att läsa, jag kände mig mogen för det nu.

För min älskade pappa Lars-Johan Lönn  

1951.02.11 - 2001.09.23