Idag var det dags tyckte min sjukgymnast. Hon såg ingen annan lösning nu än att jag måste börja med kryckor. Hon hade redan planerat in att vi skulle kolla på kryckor idag och efter dagens överjävliga behandling så fanns det inte mycket att snacka om. Fick med mig kryckor hem som jag måste ha varje gång jag går ut.
Idag när jag skulle få min behandling så måste hon ha hittat precis rätt punkter för idag gjorde det in i helvete ont när hon satte nålarna. Vid några av sticken så höll jag på att skrika rakt ut och hon vågade knappt röra dem när hon skulle stimulera. Vid flera tillfällen var hon tvungen att fråga mig om jag var okej och om jag klarade av att fullfölja behandlingen. Det var riktigt obehagligt, speciellt eftersom det inte gjort så ont tidigare. Det har gjort lite ont och bränt till förut men det här går inte att beskriva. Det brände som tusen nålar och jag är fortfarande väldigt öm framförallt på de ställen hon satte nålar på i ryggen. Riktigt så har det inte varit tidigare. Idag satte hon även nya nålar i sidan på bäckenet, vid ljumskarna. Även de gjorde helvetes ont. Hon sa att det är tydligt att det gått väldigt utför den sista tiden med min foglossning och att jag även är väldigt svullen och svår att sticka numera. Det kan också förklara varför det gjorde så väldigt mycket ondare idag än tidigare.
Jag är så sjukt trött på det här nu. Gör ytterligare en påminnelse till mig själv: Utsätt dig aldrig för det här igen, aldrig någonsin!!
fredag 30 september 2011
tisdag 27 september 2011
Flicka eller pojke?
Denna graviditet bestämde vi oss tidigt för att vi inte ville ta reda på könet på lilla pyret. Men nu är jag jättenyfiken på vad ni tror att det blir så jag har lagt upp en undersökning där alla kan rösta på vad ni tror att det blir. Undersökningen hittar ni här till höger på sidan.
Hoppas den funkar. Om det inte skulle funka så säg till så får jag fixa om.
Hoppas den funkar. Om det inte skulle funka så säg till så får jag fixa om.
måndag 26 september 2011
Blir galen..
Ställde mig i köket för att städa undan lite disk, plocka ur diskmaskinen och sen torkade jag av diskbänken och diskhon. En vardagssyssla som man vanligtvis gör varje dag utan att tänka på det. Men idag tog sysslan all min kraft och jag hade så nedrans ont att jag var tvungen att lägga mig ner i en timme på soffan bara för att sen kunna förflytta mig till datorn. Det här är ju helt vansinnigt!! Nu måste jag vila konstant fram till ca 16:30 för att jag ens ska kunna ta mig upp och ut i köket igen för att laga middag.
Kul mamma man är också. Hade tänkt att jag och Emma skulle kunna gå ut idag så Emma fick leka lite i lekparken och få röra på sig lite men icke. Stackarn har fått spendera hela dagen inne med att kolla på film och leka "innelekar". Jag kan inte ens leka med henne och jag känner mig som världens sämsta mamma. I morgon ska hon i alla fall få gå till förskolan och få lite stimulans. Jag ska på akupunktur och hoppas att det börjar hjälpa snart. Sist jag var där satte hon 6 nålar i ryggen, 2 i blygdbenet, 1 i foten och 1 i armbågen. Får se vad hon hittar på imorgon. Förhoppningsvis någon dunderkur mot det jävliga i ryggen.
Det var dagens klagan.. Hoppas jag har nåt mer positivt att skriva om nästa gång jag skriver.
Kul mamma man är också. Hade tänkt att jag och Emma skulle kunna gå ut idag så Emma fick leka lite i lekparken och få röra på sig lite men icke. Stackarn har fått spendera hela dagen inne med att kolla på film och leka "innelekar". Jag kan inte ens leka med henne och jag känner mig som världens sämsta mamma. I morgon ska hon i alla fall få gå till förskolan och få lite stimulans. Jag ska på akupunktur och hoppas att det börjar hjälpa snart. Sist jag var där satte hon 6 nålar i ryggen, 2 i blygdbenet, 1 i foten och 1 i armbågen. Får se vad hon hittar på imorgon. Förhoppningsvis någon dunderkur mot det jävliga i ryggen.
Det var dagens klagan.. Hoppas jag har nåt mer positivt att skriva om nästa gång jag skriver.
söndag 25 september 2011
v. 31 och 59 dagar kvar...
Igår var det exakt 2 månader kvar tills det är dags. Jag längtar för tillfället så mycket att jag tror jag dör! Allt här hemma är iordningställt, det enda vi inte har fixat är blöjor. Den här graviditeten har jag varit väldigt organiserad om man säger så. Har tidigt fixat allt med vagn, säng, kläder osv. Var visserligen tidig med boandet när jag väntade Emma också men denna gång har det varit extremt. Är glad för det eftersom jag numera har så ont att jag inte kan gå i butiker, kan inte bädda sängar eller montera möbler/vagnar. Som om jag någonstans undermedvetet förstod att jag skulle ha några tuffa sista månader och därmed förberedde allt tidigt.
Idag var jag för första gången ute sen i torsdags. Det var underbart att få komma ut och få frisk luft. Vi promenerade lite runt i området och Emma fick leka i varenda lekpark eftersom jag var tvungen att sätta mig och vila varje gång vi såg en bänk. Jag känner nu att de här 2 månaderna som är kvar kommer bli vansinnigt långa. Önskar att jag hade kunnat fortsätta jobba halvtid, eller att jag åtminstone kunde fördriva tiden med att gå ut och promenera eller ens kunna tvätta eller städa här hemma. De enda "utflykter" jag kommer iväg på numera är de tvungna besöken hos sjukgymnast/mödravård/diverse läkarbesök och att jag åker och hämtar Emma från förskolan.
Hämtningen av Emma är ren pest och pina eftersom vi bor en bit från förskolan och jag måste ta bussen dit och hem. Av någon anledning så är bussarna totalt överfulla efter kl 13.30 och det är sällan vi får sittplats båda två. Ända sedan jag började hämta Emma från förskolan (sen 8 augusti) så har det hänt bara hänt vid 1 endaste tillfälle att någon har rest sig upp för att jag eller Emma skulle få möjlighet att sitta ner. Det var en äldre dam med dåliga knän som ställde sig upp för vår skull i torsdags när vi åkte hem. Så, istället för att vila och ta det lugnt hemma innan jag ska åka och hämta henne så har jag ångest och panik varje gång då jag inte vet hur vi ska klara oss hem. Jag kan ju inte ta mig hem med henne på annat sätt än med buss. Har flera gånger funderat på att försöka gå eller försöka ta cykeln men vågar inte. Det är för lång sträcka och risken är att jag inte klarar av det, speciellt eftersom jag vet att vi har den långa och branta backen som avslutning innan vi är hemma och den vet jag att jag inte klarar.
Nu kommer jag förmodligen ha Emma hemma de dagar jag inte har annat inbokat så jag slipper det där helvetet med bussarna.
I övrigt är det inte mycket som är annorlunda. Pyret tar upp allt mer utrymme i magen men h*n rör sig fortfarande runt och flyttar sig ofta och mycket. Något som tycks bestå är dock att h*n ligger i säte vilket jag tycker att jag tydligt kan känna. Min barnmorska sa sist att vi får hoppas att den ändrar läge snart och lägger sig rätt. Vet dock inte varför det är så viktigt om jag ändå ska snittas men det kanske har betydelse vid snitt också. Vad vet jag.
Idag var jag för första gången ute sen i torsdags. Det var underbart att få komma ut och få frisk luft. Vi promenerade lite runt i området och Emma fick leka i varenda lekpark eftersom jag var tvungen att sätta mig och vila varje gång vi såg en bänk. Jag känner nu att de här 2 månaderna som är kvar kommer bli vansinnigt långa. Önskar att jag hade kunnat fortsätta jobba halvtid, eller att jag åtminstone kunde fördriva tiden med att gå ut och promenera eller ens kunna tvätta eller städa här hemma. De enda "utflykter" jag kommer iväg på numera är de tvungna besöken hos sjukgymnast/mödravård/diverse läkarbesök och att jag åker och hämtar Emma från förskolan.
Hämtningen av Emma är ren pest och pina eftersom vi bor en bit från förskolan och jag måste ta bussen dit och hem. Av någon anledning så är bussarna totalt överfulla efter kl 13.30 och det är sällan vi får sittplats båda två. Ända sedan jag började hämta Emma från förskolan (sen 8 augusti) så har det hänt bara hänt vid 1 endaste tillfälle att någon har rest sig upp för att jag eller Emma skulle få möjlighet att sitta ner. Det var en äldre dam med dåliga knän som ställde sig upp för vår skull i torsdags när vi åkte hem. Så, istället för att vila och ta det lugnt hemma innan jag ska åka och hämta henne så har jag ångest och panik varje gång då jag inte vet hur vi ska klara oss hem. Jag kan ju inte ta mig hem med henne på annat sätt än med buss. Har flera gånger funderat på att försöka gå eller försöka ta cykeln men vågar inte. Det är för lång sträcka och risken är att jag inte klarar av det, speciellt eftersom jag vet att vi har den långa och branta backen som avslutning innan vi är hemma och den vet jag att jag inte klarar.
Nu kommer jag förmodligen ha Emma hemma de dagar jag inte har annat inbokat så jag slipper det där helvetet med bussarna.
I övrigt är det inte mycket som är annorlunda. Pyret tar upp allt mer utrymme i magen men h*n rör sig fortfarande runt och flyttar sig ofta och mycket. Något som tycks bestå är dock att h*n ligger i säte vilket jag tycker att jag tydligt kan känna. Min barnmorska sa sist att vi får hoppas att den ändrar läge snart och lägger sig rätt. Vet dock inte varför det är så viktigt om jag ändå ska snittas men det kanske har betydelse vid snitt också. Vad vet jag.
fredag 23 september 2011
10 års sorg, direkt från mitt hjärta..
Nu ska jag skriva om något jobbigt, något som jag inte på något sätt vill lasta någon annan med utan som jag bara behöver skriva för min egen skull. Jag väljer att inte visa något utåt 363 dagar om året, men det finns 2 dagar som jag öppet visar min sorg och ger mig själv utrymme att sörja. Något som jag lärt mig att jag måste göra för att jag ska klara av att leva livet som vanligt de övriga 363 dagarna på året. Det kanske låter konstigt men det här är mitt sätt att hantera sorgen och livet efter att jag förlorat en av de viktigast personerna i mitt liv.
Idag på dagen den 23 september 2011 är det exakt 10 år sedan jag såg dig sist. Det var då du tog ditt sista andetag i en sjukhussäng på dödens avdelning på Huddinge sjukhus. Sista gången jag såg dig var du av personalen förberedd för att visas upp i din säng med en fånig blomma i händerna. Du var gul i ansiktet, allt blod hade runnit ner i nacken och bildat något som såg ut som ett gigantiskt lila blåmärke. Eftersom dina ögon var så svullna så hade de inte lyckats sluta dina ögonlock ordentligt. Du såg inte fridfull och vacker ut, utan snarare grotesk. Ingen 16-årig flicka ska behöva se sin pappa på det sättet. Ingen ska behöva se någon de älskar på det sättet.
Det var inte du som låg där i sjukhussängen. Den dag du dog så fanns inte mycket kvar av den du var. Under 2 års tid hade cancern tagit bit för bit av din kropp och ditt förstånd för att slutligen lämna kvar det som vi tillslut fick säga adjö till och senare bränna upp och begrava.
Jag var 14 år när pappa fick diagnosen, en diagnos som jag aldrig fick förklarad för mig utan som jag fick förstå själv. Från början talades det om en en "klump" i hjärnan. Hur fan skulle jag kunna fatta att en "klump" i hjärnan betydde en stor elakartad cancer-hjärntumör. Att det dessutom inte ens från början fanns något direkt hopp om att pappa skulle överleva var det ingen som talade om för någon av oss. Läkarna sa ingenting och vi fick inget som helst stöd eller hjälp, någon av oss, varken mamma eller någon av mina syskon. Från början förstod vi nog aldrig att det var allvar. Inte förrän vi fick komma på ett möte med hemsjukvården på Södertälje sjukhus bara några månader innan pappa dog fick vi det förklarat för oss, svart på vitt att pappa skulle dö. Det var inte förrän då som vi alla i familjen förstod vad det handlade om och att vi faktiskt var tvungna att förbereda oss på ett liv utan vår pappa. Det märktes hur personalen där under mötet blev väldigt förvånade över att ingen hade sagt detta till oss tidigare. Såhär i efterhand kan jag jag inte på något sätt acceptera hur vi blev behandlade av ansvarig läkare och alla de som hade med pappas sjukdom att göra. Är det såhär man behandlar anhöriga till svårt sjuka och döende patienter? Var det bara vi eller är det såhär för alla? Fördelningen av krishjälp är verkligen jävligt sned i det här landet!
För att jag överhuvudtaget skulle funka normalt efter att pappa dött så var min mamma tvungen att betala psykologhjälp för mig eftersom varken sjukhuset eller någon annan kunde erbjuda ens kuratorhjälp för någon av oss barn. Summorna det handlade om att betala för psykologen var hutlösa, mamma ville självklart att jag skulle få gå hos någon som var bra och som kunde hjälpa mig. Visst var hon duktig sen, värt varenda krona brukar mamma fortfarande säga. Jag är ändå glad att jag hamnade hos henne och inte hos någon idiotisk sjukhuskurator som bara lägger huvudet på sned och tycker synd om en.
Det har nu gått 10 år sedan pappa dog och jag bearbetar fortfarande dagligen den tid då vi tillsammans vårdade pappa i hemmet. För pappas skull (antar jag) så fick pappa längre perioder av permission från sjukhuset. Framförallt hela sista sommaren fick pappa spendera hemma. Från hemsjukvården (hette SAH på den tiden) på Södertälje sjukhus fick vi hjälp att installera sjukhussäng, duschstol, borttagna trösklar, handräcken och så vidare i lägenheten. Pappa fick även en rullator och senare även en rullstol. Vi gjorde det så hemtrevligt som möjligt för pappa och vi turades om att umgås och vårda honom. Vissa dagar när pappa var klar i huvudet så kunde vi ha fantastiskt kul tillsammans. Vi kunde gå ut och promenera ett varv runt huset med rullatorn som senare blev rullstolen.
En dag tog jag med pappa i rullstolen till ett ställe vid skogen (precis nedanför Majtorpskolan). Pappa hade önskat att få lyssna på en viss ovanlig fågel som tydligen bodde där. Jag kan inte minnas vad det var för fågel och jag kan inte säga att jag hörde något speciellt heller men pappa hörde den och han var så lycklig. Han var verkligen lycklig! Han var så lycklig hela vägen hem och visslade och sjöng och berättade gamla historier om när han och mamma var unga, historier som jag förövrigt aldrig hört tidigare (och ni som kände pappa vet att det var få historier som man aldrig hade hört tidigare!). Han berättade om hur han och mamma när de var unga hade sett hundratals svalor på ett ställe och hur lycklig han hade varit den dagen, att han var precis lika lycklig denna dag. Den dagen fick jag se min pappa, min riktiga pappa. Tyvärr var dessa dagar få och de dåliga dagarna var vanligare.
När jag tänker tillbaka på tiden då pappa vårdades i hemmet så är det den här dagen jag försöker minnas, lägga allt det andra bakom mig, försöker förtränga och glömma. Pappas hjärntumör satt på ett sådant ställe i hjärnan så att hans närminne och förstånd påverkades. Man skulle kunna likna hans tillstånd med en svårt alzheimers-sjuk patients. Lägg därtill demens-liknande symptom och även den fysiska nedbrytningen som innebar att han varken kunde gå på toa själv eller ens göra något alls mer än ligga på slutet. Vissa dagar kunde han vid matbordet fråga var jag var någonstans, fast jag alltså kunde sitta precis framför näsan på honom. Varje gång mamma påpekade att ja men det ser du väl, hon sitter ju där framför dig, så blev han så ledsen. Han grät och grät när han förstod hur tokigt han kunde säga och göra ibland. Han grät och bad att få sluta leva, han bad mig göra slut på hans elände. Ibland kunde man bli så arg och ledsen på honom men jag kunde aldrig visa det, han var ju så sjuk. Det han sa och gjorde var ju inte hans fel, det var sjukdomen.
Så, ärligt talat så var tiden med hemmavård bara ett enda stort helvete för mig i alla fall. Men, eftersom det var så pappa ville ha det så var det bara att göra det bästa av situationen. Plus att som jag nämnde tidigare, fick man försöka ta tillvara på de bra stunder vi hade när han var klar i huvudet och vi kunde njuta av varandras sällskap.
Många säger att tiden läker alla sår men sår som bildats i hjärtat läker nog aldrig. Den sorg jag känner idag är lika djup som den jag kände för 10 år sedan. Skillnaden är att jag oftast numera sörjer andra saker än jag gjorde då. Då var den värsta sorgen att gå igenom och bearbeta allt det elände de två sjukdomsåren innebar samt förlusten av min pappa. Nu är det mer just saknaden som plågar mig. Den ständiga önskan om att pappa skulle ha fått uppleva dessa fantastiska 10 år som ändå varit.
Pappa har alltså missat följande:
Och till sist.. det gör mig ont i hjärtat att jag knappt minns hur du såg ut, hur din röst och ditt skratt lät. Bit för bit suddas du ut ur mitt minne och det är nog den värsta känslan av alla.
Om du har orkat läsa dig ända ner hit så vill jag tacka för att du nu har läst mina allra djupaste och sorgsnaste tankar. Skrivna direkt ur hjärtat på en av de två dagar jag anser mig ha rätt att sörja fullt ut. Den andra dagen är min pappas födelsedag den 11 februari. Vill inte på något sätt framhäva mig utan att jag skrivit detta är bara ren terapi för min egen själ. Detta är dessutom första gången jag lämnar ut det jag skrivit öppet för andra att läsa, jag kände mig mogen för det nu.
Idag på dagen den 23 september 2011 är det exakt 10 år sedan jag såg dig sist. Det var då du tog ditt sista andetag i en sjukhussäng på dödens avdelning på Huddinge sjukhus. Sista gången jag såg dig var du av personalen förberedd för att visas upp i din säng med en fånig blomma i händerna. Du var gul i ansiktet, allt blod hade runnit ner i nacken och bildat något som såg ut som ett gigantiskt lila blåmärke. Eftersom dina ögon var så svullna så hade de inte lyckats sluta dina ögonlock ordentligt. Du såg inte fridfull och vacker ut, utan snarare grotesk. Ingen 16-årig flicka ska behöva se sin pappa på det sättet. Ingen ska behöva se någon de älskar på det sättet.
Det var inte du som låg där i sjukhussängen. Den dag du dog så fanns inte mycket kvar av den du var. Under 2 års tid hade cancern tagit bit för bit av din kropp och ditt förstånd för att slutligen lämna kvar det som vi tillslut fick säga adjö till och senare bränna upp och begrava.
Jag var 14 år när pappa fick diagnosen, en diagnos som jag aldrig fick förklarad för mig utan som jag fick förstå själv. Från början talades det om en en "klump" i hjärnan. Hur fan skulle jag kunna fatta att en "klump" i hjärnan betydde en stor elakartad cancer-hjärntumör. Att det dessutom inte ens från början fanns något direkt hopp om att pappa skulle överleva var det ingen som talade om för någon av oss. Läkarna sa ingenting och vi fick inget som helst stöd eller hjälp, någon av oss, varken mamma eller någon av mina syskon. Från början förstod vi nog aldrig att det var allvar. Inte förrän vi fick komma på ett möte med hemsjukvården på Södertälje sjukhus bara några månader innan pappa dog fick vi det förklarat för oss, svart på vitt att pappa skulle dö. Det var inte förrän då som vi alla i familjen förstod vad det handlade om och att vi faktiskt var tvungna att förbereda oss på ett liv utan vår pappa. Det märktes hur personalen där under mötet blev väldigt förvånade över att ingen hade sagt detta till oss tidigare. Såhär i efterhand kan jag jag inte på något sätt acceptera hur vi blev behandlade av ansvarig läkare och alla de som hade med pappas sjukdom att göra. Är det såhär man behandlar anhöriga till svårt sjuka och döende patienter? Var det bara vi eller är det såhär för alla? Fördelningen av krishjälp är verkligen jävligt sned i det här landet!
För att jag överhuvudtaget skulle funka normalt efter att pappa dött så var min mamma tvungen att betala psykologhjälp för mig eftersom varken sjukhuset eller någon annan kunde erbjuda ens kuratorhjälp för någon av oss barn. Summorna det handlade om att betala för psykologen var hutlösa, mamma ville självklart att jag skulle få gå hos någon som var bra och som kunde hjälpa mig. Visst var hon duktig sen, värt varenda krona brukar mamma fortfarande säga. Jag är ändå glad att jag hamnade hos henne och inte hos någon idiotisk sjukhuskurator som bara lägger huvudet på sned och tycker synd om en.
Det har nu gått 10 år sedan pappa dog och jag bearbetar fortfarande dagligen den tid då vi tillsammans vårdade pappa i hemmet. För pappas skull (antar jag) så fick pappa längre perioder av permission från sjukhuset. Framförallt hela sista sommaren fick pappa spendera hemma. Från hemsjukvården (hette SAH på den tiden) på Södertälje sjukhus fick vi hjälp att installera sjukhussäng, duschstol, borttagna trösklar, handräcken och så vidare i lägenheten. Pappa fick även en rullator och senare även en rullstol. Vi gjorde det så hemtrevligt som möjligt för pappa och vi turades om att umgås och vårda honom. Vissa dagar när pappa var klar i huvudet så kunde vi ha fantastiskt kul tillsammans. Vi kunde gå ut och promenera ett varv runt huset med rullatorn som senare blev rullstolen.
En dag tog jag med pappa i rullstolen till ett ställe vid skogen (precis nedanför Majtorpskolan). Pappa hade önskat att få lyssna på en viss ovanlig fågel som tydligen bodde där. Jag kan inte minnas vad det var för fågel och jag kan inte säga att jag hörde något speciellt heller men pappa hörde den och han var så lycklig. Han var verkligen lycklig! Han var så lycklig hela vägen hem och visslade och sjöng och berättade gamla historier om när han och mamma var unga, historier som jag förövrigt aldrig hört tidigare (och ni som kände pappa vet att det var få historier som man aldrig hade hört tidigare!). Han berättade om hur han och mamma när de var unga hade sett hundratals svalor på ett ställe och hur lycklig han hade varit den dagen, att han var precis lika lycklig denna dag. Den dagen fick jag se min pappa, min riktiga pappa. Tyvärr var dessa dagar få och de dåliga dagarna var vanligare.
När jag tänker tillbaka på tiden då pappa vårdades i hemmet så är det den här dagen jag försöker minnas, lägga allt det andra bakom mig, försöker förtränga och glömma. Pappas hjärntumör satt på ett sådant ställe i hjärnan så att hans närminne och förstånd påverkades. Man skulle kunna likna hans tillstånd med en svårt alzheimers-sjuk patients. Lägg därtill demens-liknande symptom och även den fysiska nedbrytningen som innebar att han varken kunde gå på toa själv eller ens göra något alls mer än ligga på slutet. Vissa dagar kunde han vid matbordet fråga var jag var någonstans, fast jag alltså kunde sitta precis framför näsan på honom. Varje gång mamma påpekade att ja men det ser du väl, hon sitter ju där framför dig, så blev han så ledsen. Han grät och grät när han förstod hur tokigt han kunde säga och göra ibland. Han grät och bad att få sluta leva, han bad mig göra slut på hans elände. Ibland kunde man bli så arg och ledsen på honom men jag kunde aldrig visa det, han var ju så sjuk. Det han sa och gjorde var ju inte hans fel, det var sjukdomen.
Så, ärligt talat så var tiden med hemmavård bara ett enda stort helvete för mig i alla fall. Men, eftersom det var så pappa ville ha det så var det bara att göra det bästa av situationen. Plus att som jag nämnde tidigare, fick man försöka ta tillvara på de bra stunder vi hade när han var klar i huvudet och vi kunde njuta av varandras sällskap.
Många säger att tiden läker alla sår men sår som bildats i hjärtat läker nog aldrig. Den sorg jag känner idag är lika djup som den jag kände för 10 år sedan. Skillnaden är att jag oftast numera sörjer andra saker än jag gjorde då. Då var den värsta sorgen att gå igenom och bearbeta allt det elände de två sjukdomsåren innebar samt förlusten av min pappa. Nu är det mer just saknaden som plågar mig. Den ständiga önskan om att pappa skulle ha fått uppleva dessa fantastiska 10 år som ändå varit.
Pappa har alltså missat följande:
- Min student
- Födelse av följande barnbarn: Cecilia, Linnea, Emma, Lukas, Molly, Elvie (och så lilla pyret i min mage)
- När jag och Jimmy gifte oss
- När Erik och Angela gifte sig
- När Maria och Hugo gifte sig
- (och den dag då Johan och Lina också gifter sig)
- Alla stora födelsedagar och högtidsdagar
- Plus allt annat fantastiskt som vår familj varit med om under åren
Och till sist.. det gör mig ont i hjärtat att jag knappt minns hur du såg ut, hur din röst och ditt skratt lät. Bit för bit suddas du ut ur mitt minne och det är nog den värsta känslan av alla.
Om du har orkat läsa dig ända ner hit så vill jag tacka för att du nu har läst mina allra djupaste och sorgsnaste tankar. Skrivna direkt ur hjärtat på en av de två dagar jag anser mig ha rätt att sörja fullt ut. Den andra dagen är min pappas födelsedag den 11 februari. Vill inte på något sätt framhäva mig utan att jag skrivit detta är bara ren terapi för min egen själ. Detta är dessutom första gången jag lämnar ut det jag skrivit öppet för andra att läsa, jag kände mig mogen för det nu.
För min älskade pappa Lars-Johan Lönn
1951.02.11 - 2001.09.23
onsdag 21 september 2011
Barnmorskebesök
Var hos barnmorskan igår för kontroll av blodtryck, urin och lite annat. Fick både positiva och negativa besked denna gång. Mitt HB-värde hade sjunkit ganska mycket sen sist och även om det inte var speciellt lågt så tyckte min barnmorska att det ändå var negativt att det sjunkit så mycket. Jag har vanligtvis väldigt högt blodvärde och min kropp är väl förmodligen van vid det. Så, nu när det sjunkit ganska mycket så tyckte hon att jag borde äta mer järnrik kost för att se om det ökar igen. Jag ska inte börja med tabletter utan bara tillföra mer järnrika produkter i maten.
Sen hade mitt blodtryck ökat. Låg nu på 139/93 och det har tidigare legat runt 120/80. Inte någon jättefarlig ökning ännu men med tanke på att det hade ökat så vill min barnmorska att jag ska komma på tätare kontroller. Det var nämligen runt den här tiden i graviditeten som det startade förra gången. Jag är inte ett dugg orolig denna gång. Vet ju vad det handlar om och vid det här laget har jag så mycket graviditetsbesvär att jag inte orkar bry mig om jag nu skulle åka på havandeskapsförgiftning också. Det jobbiga är bara att det i så fall innebär tätare kontroller, blodtryck varannan dag osv. Men, och andra sidan så kommer det då inte vara något som helst problem att få en sjukskrivning godkänd av försäkringskassan.
Urinen visade på 4+ i vita blodkroppar men 0 i äggvita. Att jag hade så mycket vita blodkroppar tyder återigen på urinvägsinfektion men eftersom det aldrig brukar vara det så brydde vi oss inte om att skicka på odling. Att jag hade 0 i äggvita var bra, hade jag haft plus där hade det varit ett tecken på havandeskapsförgiftning. Det brukar dock komma senare under sjukdomsperioden, det startar alltid med förhöjt blodtryck, huvudvärk, flimmer och sådant.
Till det positiva då.. SF-måttet var helt perfekt även denna gång. Minns inte om det var 27 eller 29 men det följer i vilket fall kurvan precis i linje med mittenkurvan och har så gjort ända sedan vi började mäta. Hjärtljuden är fortfarande något svåra att hitta men det kan förklaras av att Pyret ligger i säte och med ryggen gömd. Tillslut fick hon tag på pickandet och kunde återigen få det till lite över 150. Samma som det legat på hela tiden och som det även låg på med Emma.
Idag har för övrigt varit en riktig skitdag! Den värsta foglossningssmärtan någonsin började komma krypande igår eftermiddag och gjorde att jag inte kunde sova bra inatt. Har vänt och vridit på mig och samtidigt snyftat eftersom varje rörelse inneburit plåga. Lyckades mota tillbaka den värsta smärtan runt fyratiden med citadon så jag fick möjlighet att sova gott fram till 9:15. Det var underbart skönt! Men, väl uppe igen så kom smärtan tillbaka igen. Jag har inte kunnat göra någonting idag mer än ligga ner och korta stunder sitta vid datorn. Det var en ren plåga att ta sig iväg till förskolan för att hämta Emma men det måste ju göras.
Förutom smärtan så har jag även roat mig med att prata med försäkringskassan. Fick en chock när jag loggade in på självservice och fick se att jag inte får någon lön alls den här månaden så jag ringde försäkringskassan för att höra om det blivit nåt fel. Tydligen skulle jag ha anmält direkt till försäkringskassan när jag blev hemma sjuk den 1 september. Inte fan tänkte jag på det. Eftersom det annars räcker med att anmäla till arbetsplatsen att man är sjuk och eftersom jag frågade både läkaren och min administrativa chef om jag behövde göra något och båda sa nej, du behöver inte fundera på något, det går av sig självt. Så, nu står jag här och kanske inte kan få pengar retroaktivt för de 10 dagar jag var hemma i början på september.
Nu har jag suttit alldeles för länge still och ska ta och lägga mig i sängen och kvällsmysa med Emma. Efter det är det 100% soffläge som gäller! Synd bara att det inte finns nåt att se på TV idag!
Sen hade mitt blodtryck ökat. Låg nu på 139/93 och det har tidigare legat runt 120/80. Inte någon jättefarlig ökning ännu men med tanke på att det hade ökat så vill min barnmorska att jag ska komma på tätare kontroller. Det var nämligen runt den här tiden i graviditeten som det startade förra gången. Jag är inte ett dugg orolig denna gång. Vet ju vad det handlar om och vid det här laget har jag så mycket graviditetsbesvär att jag inte orkar bry mig om jag nu skulle åka på havandeskapsförgiftning också. Det jobbiga är bara att det i så fall innebär tätare kontroller, blodtryck varannan dag osv. Men, och andra sidan så kommer det då inte vara något som helst problem att få en sjukskrivning godkänd av försäkringskassan.
Urinen visade på 4+ i vita blodkroppar men 0 i äggvita. Att jag hade så mycket vita blodkroppar tyder återigen på urinvägsinfektion men eftersom det aldrig brukar vara det så brydde vi oss inte om att skicka på odling. Att jag hade 0 i äggvita var bra, hade jag haft plus där hade det varit ett tecken på havandeskapsförgiftning. Det brukar dock komma senare under sjukdomsperioden, det startar alltid med förhöjt blodtryck, huvudvärk, flimmer och sådant.
Till det positiva då.. SF-måttet var helt perfekt även denna gång. Minns inte om det var 27 eller 29 men det följer i vilket fall kurvan precis i linje med mittenkurvan och har så gjort ända sedan vi började mäta. Hjärtljuden är fortfarande något svåra att hitta men det kan förklaras av att Pyret ligger i säte och med ryggen gömd. Tillslut fick hon tag på pickandet och kunde återigen få det till lite över 150. Samma som det legat på hela tiden och som det även låg på med Emma.
Idag har för övrigt varit en riktig skitdag! Den värsta foglossningssmärtan någonsin började komma krypande igår eftermiddag och gjorde att jag inte kunde sova bra inatt. Har vänt och vridit på mig och samtidigt snyftat eftersom varje rörelse inneburit plåga. Lyckades mota tillbaka den värsta smärtan runt fyratiden med citadon så jag fick möjlighet att sova gott fram till 9:15. Det var underbart skönt! Men, väl uppe igen så kom smärtan tillbaka igen. Jag har inte kunnat göra någonting idag mer än ligga ner och korta stunder sitta vid datorn. Det var en ren plåga att ta sig iväg till förskolan för att hämta Emma men det måste ju göras.
Förutom smärtan så har jag även roat mig med att prata med försäkringskassan. Fick en chock när jag loggade in på självservice och fick se att jag inte får någon lön alls den här månaden så jag ringde försäkringskassan för att höra om det blivit nåt fel. Tydligen skulle jag ha anmält direkt till försäkringskassan när jag blev hemma sjuk den 1 september. Inte fan tänkte jag på det. Eftersom det annars räcker med att anmäla till arbetsplatsen att man är sjuk och eftersom jag frågade både läkaren och min administrativa chef om jag behövde göra något och båda sa nej, du behöver inte fundera på något, det går av sig självt. Så, nu står jag här och kanske inte kan få pengar retroaktivt för de 10 dagar jag var hemma i början på september.
Nu har jag suttit alldeles för länge still och ska ta och lägga mig i sängen och kvällsmysa med Emma. Efter det är det 100% soffläge som gäller! Synd bara att det inte finns nåt att se på TV idag!
måndag 19 september 2011
v. 30 och 65 dagar kvar...
Äntligen inne i v.30! Det är ju självklart en av milstolparna i graviditeten!
Idag var jag på läkarbesök på mödravården. Har de tre senaste veckorna känt att jag inte klarar av att arbeta längre. Foglossningen har varit för svår och dessutom kommer de onda sammandragningarna oftare och oftare på jobbet. Jättejobbigt eftersom jag inte riktigt kan gå och vila en stund när de kommer utan det bara är att bita ihop hela tiden. Resultatet av läkarbesöket blev en heltidssjukskrivning en månad framåt. Fram till den 16 oktober. Efter det ska jag på nytt läkarbesök och läkaren får helt enkelt göra en ny bedömning av huruvida jag kan jobba eller inte. Fattar inte alls hur jag skulle kunna ha mindre ont om en månad?! Det har ju bara blivit värre och värre och jag ser ingen anledning att det skulle börja bli bättre.
Läkaren var självklart villig att sjukskriva, tyckte också att det var självklart att jag inte ska jobba i mitt tillstånd men vid säkert 10 tillfällen upprepade hon att det inte är hon som avgör om jag får sjukskrivning eller inte. Nä, det fattar ju jag också!!! På henne lät det som osäkert om fk går med på en heltidssjukskrivning. Men vad ska jag göra åt saken? Jag kan ju inte jobba.. får jag inga pengar från fk så får jag inte. Kan inte göra ett skit åt saken ändå. Självklart skulle jag vilja jobba om jag kunde. Hade jag haft möjlighet att gå undan mer på jobbet, kunnat göra mer kontorsjobb osv så hade jag alla gånger kunnat fortsätta. Men det funkar tyvärr inte så.
Pyret fortsätter böka runt inne i magen. Nu rör det sig nästan konstant där inne och förvärkarna är så kraftiga att jag måste stanna upp och kippa efter andan lite. Ibland sparkas det så hårt att jag även då tappar andan lite. Det är en stark liten filur där inne, precis som min lilla Emma!
På tal om Emma, i morse vaknade jag av att Emma stod och skakade mig och ropade: Mamma, mamma vakna!! Din telefon pippar!! Jag är så förbannat trött på mornarna och i morse hade mitt alarm stått på och ringt i 25 minuter utan att jag vaknat. Det var en himla tur att Emma är så ordentlig och väcker mig när jag håller på att försova mig! Hon är helt enkelt världens goaste tjej! Min älskade Emma!
Idag var jag på läkarbesök på mödravården. Har de tre senaste veckorna känt att jag inte klarar av att arbeta längre. Foglossningen har varit för svår och dessutom kommer de onda sammandragningarna oftare och oftare på jobbet. Jättejobbigt eftersom jag inte riktigt kan gå och vila en stund när de kommer utan det bara är att bita ihop hela tiden. Resultatet av läkarbesöket blev en heltidssjukskrivning en månad framåt. Fram till den 16 oktober. Efter det ska jag på nytt läkarbesök och läkaren får helt enkelt göra en ny bedömning av huruvida jag kan jobba eller inte. Fattar inte alls hur jag skulle kunna ha mindre ont om en månad?! Det har ju bara blivit värre och värre och jag ser ingen anledning att det skulle börja bli bättre.
Läkaren var självklart villig att sjukskriva, tyckte också att det var självklart att jag inte ska jobba i mitt tillstånd men vid säkert 10 tillfällen upprepade hon att det inte är hon som avgör om jag får sjukskrivning eller inte. Nä, det fattar ju jag också!!! På henne lät det som osäkert om fk går med på en heltidssjukskrivning. Men vad ska jag göra åt saken? Jag kan ju inte jobba.. får jag inga pengar från fk så får jag inte. Kan inte göra ett skit åt saken ändå. Självklart skulle jag vilja jobba om jag kunde. Hade jag haft möjlighet att gå undan mer på jobbet, kunnat göra mer kontorsjobb osv så hade jag alla gånger kunnat fortsätta. Men det funkar tyvärr inte så.
Pyret fortsätter böka runt inne i magen. Nu rör det sig nästan konstant där inne och förvärkarna är så kraftiga att jag måste stanna upp och kippa efter andan lite. Ibland sparkas det så hårt att jag även då tappar andan lite. Det är en stark liten filur där inne, precis som min lilla Emma!
På tal om Emma, i morse vaknade jag av att Emma stod och skakade mig och ropade: Mamma, mamma vakna!! Din telefon pippar!! Jag är så förbannat trött på mornarna och i morse hade mitt alarm stått på och ringt i 25 minuter utan att jag vaknat. Det var en himla tur att Emma är så ordentlig och väcker mig när jag håller på att försova mig! Hon är helt enkelt världens goaste tjej! Min älskade Emma!
fredag 16 september 2011
Uppdatering 2. V.29 och tillväxtkontroll
Väl inne i v. 29 kan jag känna stora skillnader på Pyrets rörelsemönster. Tidigare har det varit sparkar, buffar och en och annan stretching. Men nu känns det att det börjar bli trångt där inne. Det har börjat bökas, stökas och borras samtidigt som en väldans stretching pågår. Pyret knölar nu över hela magen men försöker mest att trycka ner hela sig i mitt bäcken. Det är (och har varit så en tid nu) väldigt tydligt att det inte är något huvud som borrar sig neråt. Eftersom huvudet hela tiden befunnit sig till vänster på magen och fötterna antingen varit till höger eller pekat rakt nedåt.
I tisdags fick jag mina misstankar bekräftade när jag var på tillväxtkontroll på Huddinge sjukhus. Ultraljudet var bokat för att det skulle göras en viktkontroll på barnet. Anledningen till denna viktkontroll var att jag förra graviditeten drabbades av havandeskapsförgiftning och då vill de hålla lite extra koll på mig så att näringsflödet ser bra ut från moderkaka till bebis. Än så länge har jag inte haft någon som helst känning av havandeskapsförgiftning och jag är inte alls nervös för att drabbas heller. Man kan inte hålla på och oroa sig för hur mycket som helst i onödan, får försöka ta saker som de kommer istället. Det är ju inte alls säkert att jag får sjukdomen nu bara för att jag hade den förra gången.
I vilket fall som helst så kunde barnmorskan konstatera att lilla pyret ligger i säte, precis så som jag redan misstänkt. Eftersom barnet ligger i säte hade hon stora svårigheter att mäta magen och därmed få ett mer korrekt svar. Men efter mycket om och men så tog hon och använde de mått hon fått fram och fick det till att pyret väger 1400g. Något mer än vad som är normalt för veckan. Detta innebär att vi inte alls behöver oroa oss för att barnet får för lite näring just nu, att flödet är bra genom navelsträngen. Vilket självklart är jättebra nyheter! Fick också veta att moderkakan ligger i framkant och att jag har bra med fostervätska (något som jag av någon anledning varit orolig för den sista månaden). Hon kunde också konstatera att jag hade väldigt mycket vätska i kroppen. Så mycket vätska att hon t.o.m. hade svårt att se pyret ordentligt. Att jag dragit på mig mycket vätska visste jag nog också redan, det känns ju i händer och fötter och jag är väldigt svullen i magen. Precis som förra graviditeten. Jag har vanligtvis problem med att händer och fötter svullnar på sommaren när det är varmt så detta är inget nytt för mig.
Att barnet ligger i säte betyder egentligen ingenting. Det har fortfarande gott om tid på sig att ändra läge men eftersom jag ändå är inbokad på snitt så har det inte heller någon betydelse. Bara det att det känns lite sorgligt att jag (om pyret nu inte vänder sig) inte kan ändra mig när det närmar sig, min sista chans att föda vaginalt är därmed grusad.
Nu har jag jobbat 3 dagar den här veckan. Foglossningen var helt okej i måndags men blev bara värre och värre de två andra dagarna. I onsdags hade jag så ont att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem, än mindre hur jag skulle kunna ta mig iväg för att hämta Emma på förskolan. Men, allt går bara man biter ihop. Jag hade ju inte direkt något annat val.
Min hosta har blivit dramatiskt bättre denna vecka. Jag kan inte ens fatta hur fort det gick när det väl vände. Numera har jag bara lite hosta och är konstant täppt i näsan. Jag får faktiskt sova på nätterna numera och kan numera andas utan att få världens hostattack. Men, i takt med att jag faktiskt har börjat tillfriskna så har Emma åkt på förkylning IGEN! Det här är nu hennes tredje infektion sen efter semestern. Hon är inte jättedålig men hon är väldigt snorig/täppt i näsan och nu har även hon börjat hosta. Bara be till gudarna att hon inte åkt på min hosta och att öronen klarar sig även denna gång.
På måndag är det nytt läkarbesök på barnmorskemottagningen. Jag bokade in det i tisdags när jag kände att allt håller på att falla samman. Jag orkar inte med smärtan längre och något behöver göras. Dessutom har jag haft ovanligt mycket sammandragningar denna vecka vilket tydligt talar sitt språk. Jag har ansträngt mig mer än vad jag klarar av helt enkelt.
Den här helgen som kommer ska vi inte göra någonting! Den enda utflykt som blir av är en tur ner på stan för att gå på apoteket, gå på Claes Ohlsson samt köpa en ny overall till Emma på KappAhl och sedan en tur till Willys för att handla. Vi har bestämt oss för att bara ta det lugnt i övrigt, den här infektionen har tagit hårt på oss alla och nu behöver vi lite vila.
I tisdags fick jag mina misstankar bekräftade när jag var på tillväxtkontroll på Huddinge sjukhus. Ultraljudet var bokat för att det skulle göras en viktkontroll på barnet. Anledningen till denna viktkontroll var att jag förra graviditeten drabbades av havandeskapsförgiftning och då vill de hålla lite extra koll på mig så att näringsflödet ser bra ut från moderkaka till bebis. Än så länge har jag inte haft någon som helst känning av havandeskapsförgiftning och jag är inte alls nervös för att drabbas heller. Man kan inte hålla på och oroa sig för hur mycket som helst i onödan, får försöka ta saker som de kommer istället. Det är ju inte alls säkert att jag får sjukdomen nu bara för att jag hade den förra gången.
I vilket fall som helst så kunde barnmorskan konstatera att lilla pyret ligger i säte, precis så som jag redan misstänkt. Eftersom barnet ligger i säte hade hon stora svårigheter att mäta magen och därmed få ett mer korrekt svar. Men efter mycket om och men så tog hon och använde de mått hon fått fram och fick det till att pyret väger 1400g. Något mer än vad som är normalt för veckan. Detta innebär att vi inte alls behöver oroa oss för att barnet får för lite näring just nu, att flödet är bra genom navelsträngen. Vilket självklart är jättebra nyheter! Fick också veta att moderkakan ligger i framkant och att jag har bra med fostervätska (något som jag av någon anledning varit orolig för den sista månaden). Hon kunde också konstatera att jag hade väldigt mycket vätska i kroppen. Så mycket vätska att hon t.o.m. hade svårt att se pyret ordentligt. Att jag dragit på mig mycket vätska visste jag nog också redan, det känns ju i händer och fötter och jag är väldigt svullen i magen. Precis som förra graviditeten. Jag har vanligtvis problem med att händer och fötter svullnar på sommaren när det är varmt så detta är inget nytt för mig.
Att barnet ligger i säte betyder egentligen ingenting. Det har fortfarande gott om tid på sig att ändra läge men eftersom jag ändå är inbokad på snitt så har det inte heller någon betydelse. Bara det att det känns lite sorgligt att jag (om pyret nu inte vänder sig) inte kan ändra mig när det närmar sig, min sista chans att föda vaginalt är därmed grusad.
Nu har jag jobbat 3 dagar den här veckan. Foglossningen var helt okej i måndags men blev bara värre och värre de två andra dagarna. I onsdags hade jag så ont att jag inte visste hur jag skulle ta mig hem, än mindre hur jag skulle kunna ta mig iväg för att hämta Emma på förskolan. Men, allt går bara man biter ihop. Jag hade ju inte direkt något annat val.
Min hosta har blivit dramatiskt bättre denna vecka. Jag kan inte ens fatta hur fort det gick när det väl vände. Numera har jag bara lite hosta och är konstant täppt i näsan. Jag får faktiskt sova på nätterna numera och kan numera andas utan att få världens hostattack. Men, i takt med att jag faktiskt har börjat tillfriskna så har Emma åkt på förkylning IGEN! Det här är nu hennes tredje infektion sen efter semestern. Hon är inte jättedålig men hon är väldigt snorig/täppt i näsan och nu har även hon börjat hosta. Bara be till gudarna att hon inte åkt på min hosta och att öronen klarar sig även denna gång.
På måndag är det nytt läkarbesök på barnmorskemottagningen. Jag bokade in det i tisdags när jag kände att allt håller på att falla samman. Jag orkar inte med smärtan längre och något behöver göras. Dessutom har jag haft ovanligt mycket sammandragningar denna vecka vilket tydligt talar sitt språk. Jag har ansträngt mig mer än vad jag klarar av helt enkelt.
Den här helgen som kommer ska vi inte göra någonting! Den enda utflykt som blir av är en tur ner på stan för att gå på apoteket, gå på Claes Ohlsson samt köpa en ny overall till Emma på KappAhl och sedan en tur till Willys för att handla. Vi har bestämt oss för att bara ta det lugnt i övrigt, den här infektionen har tagit hårt på oss alla och nu behöver vi lite vila.
Uppdatering 1. Helg i Ingevallstorp!
Nu har det gått över en vecka sen jag skrev sist och tro mig, det har inte varit händelsefattigt under den tiden utan snarare så fullt upp att jag inte hunnit uppdatera.
I fredags packade vi in oss i bilen och åkte ner till underbara Ingevallstorp för att hälsa på min bror Johan, hans sambo Lina och deras underbart söta lilla flicka Molly (10 månader). Vi rullade hemifrån kl 15:45 och var framme prick 18:45. Det gick alltså på exakt 3 timmar denna gång, trots att vi faktiskt stannade och kissade i Norrköping och att det var ganska tung trafik på motorvägen. Väl nere bjöds vi på underbart goda våfflor och när Emma hade somnat för kvällen (vid ca 21-tiden) så dök även min syster Maria upp med sina tre döttrar och mamma i släptåg. När vi hade bestämt att vi skulle åka ner till Ingevallstorp så tyckte Maria att det var ett perfekt tillfälle för dem att också åka ner så vi fick umgås allihopa en helg. Men, eftersom de skulle vänta in mamma som jobbade lite senare så kom de inte iväg förrän på kvällen. Det blev en inte allt för sen kväll eftersom vi alla var trötta efter resa och arbete men vi satt uppe ett tag och pratade och umgicks tillsammans.
På lördags morgon fick Emma äntligen gå och ge hönorna frukost, något som hon längtat efter och pratat om nästan jämt sen i somras. Senare på förmiddagen var det dags för en skogstur för att leta efter svamp. Jag var tvungen att stanna kvar hemma eftersom jag inte kan gå längre än 10 meter utan att besväras av min oändligt jobbiga foglossning. Men, efter någon/några timmar kom alla tillbaka med fulla svampkorgar och jag blev ju självklart avis att jag inte hade kunnat följa med och plocka. Eftersom svampplockning hör till ett av mina allra största intressen så gör det ont i hjärtat att jag inte kommer kunna plocka någon svamp i år.
När alla var hemma så var det dags att rensa svampen och Lina ställde sig för att koka svampsoppa. Det tog ett tag att få allt klart men OJ vad gott det blev! Det var första gången jag åt riktig hemmagjord svampsoppa och det var fantastiskt gott! Lina hade även stått och bakat scones till så det blev en riktigt lyxig lunch. Efter lunch blev det lite lugna aktiviteter, lite film-tittande, småsnackande och soffmysande. Tills Johan säger, nää.. men är det ingen som vill ta en till tur i skogen? Eftersom det fanns så mycket svamp tyckte han att vi skulle plocka så mycket som möjligt så vi kunde få lite med oss hem. Så, Johan, Lina, Maria och mamma beger sig återigen ut i svampskogen. Denna gång fick alla barnen stanna hemma med mig och Jimmy. Väl hemma igen så har de plockat lika mycket andra gången som första. Sammanlagt blev det nästan 6 kg svamp (bara gula kantareller och trattisar).
Kvällen bjöd på ännu en kulinarisk höjdpunkt när Lina ställde sig och gjorde hemgjorda hamburgare. Linas hamburgare är fantastiskt goda och slår alla varianter jag ätit. Efter maten bänkade jag mig i soffan eftersom febern fortfarande inte gett med sig och halsen nu var så sönderhostad att jag inte kunde prata längre. Lina plockade fram godis, chips och ostbollar och kvällen var perfekt! Alla andra bänkade sig runt vardagsrumsbordet för att spela det obligatoriska Rappakalja. Ett jätteroligt spel som bara blir roligare ju fler som deltar. Dessutom så är det ett spel som alla kan vara med i, så länge man kan läsa och skriva så spelar alla på samma villkor. När vi umgås såhär med flera i vår stora familj så måste vi bara spela Rappakalja!
Hostan tog mig tillslut och jag gick och la mig redan vid halv 11 på kvällen. När jag låg uppe på övervåningen och hostade så hörde jag då och då skrattsalvor från undervåningen, det var mysigt att lyssna på. Så synd bara att jag skulle vara så dålig att jag inte orkade vara med.
Söndagen bjöd på ännu en fantastisk frukost som dukades upp i vardagsrummet. Det finns inget som är så gott som Ingevallstorps-frukostarna. Då vi alla är samlade runt ett bord och njuter av all möjlig smaskig frukost. Efter frukost gick vi iväg och matade hönorna. Emma och Cecilia (Marias mellandotter) hjälptes åt att ge hönorna mat och sen gick de in och hittade 6 ägg i redena. I ett av redena satt t.o.m. en höna och ruvade. Är det inte fantastiskt att få njuta av ägg direktvärpta från hönorna. Så mycket ägg att man kan äta hur mycket man vill dessutom!
Jimmy hade nu börjat bli dålig med feber och vi bestämde oss för att åka hem efter frukost istället för på eftermiddagen som det från början var tänkt. Eftersom han skulle köra hela vägen hem så var det bäst så. Innan vi åkte så gick jag ut i trädgården och plockade en kasse äpplen från Johan och Linas typ 15 äppelträd. Härligt med så många olika sorter och eftersom jag inte fick så mycket äpplen själv i år så var det kul att få med sig lite hem. Sen var det dags att med sorg i hjärtat säga hejdå igen. Ett avsked som alltid är lika tråkigt att göra. Speciellt nu när jag vet att jag förmodligen inte kommer orka åka ner något mer innan Pyret kommer och tidigast blir förhoppningsvis till julhelgen.
Hemresan gick jättesmidigt och vi var hemma på mindre än 3 timmar även denna gång. Emma sov en stund i bilen så det var lugnt och skönt en stund. Väl hemma blev det bara soffläge framför tecknad film som gällde. Vi var alla tre trötta efter helgens äventyr.
Bilder från helgens minisemester:
I fredags packade vi in oss i bilen och åkte ner till underbara Ingevallstorp för att hälsa på min bror Johan, hans sambo Lina och deras underbart söta lilla flicka Molly (10 månader). Vi rullade hemifrån kl 15:45 och var framme prick 18:45. Det gick alltså på exakt 3 timmar denna gång, trots att vi faktiskt stannade och kissade i Norrköping och att det var ganska tung trafik på motorvägen. Väl nere bjöds vi på underbart goda våfflor och när Emma hade somnat för kvällen (vid ca 21-tiden) så dök även min syster Maria upp med sina tre döttrar och mamma i släptåg. När vi hade bestämt att vi skulle åka ner till Ingevallstorp så tyckte Maria att det var ett perfekt tillfälle för dem att också åka ner så vi fick umgås allihopa en helg. Men, eftersom de skulle vänta in mamma som jobbade lite senare så kom de inte iväg förrän på kvällen. Det blev en inte allt för sen kväll eftersom vi alla var trötta efter resa och arbete men vi satt uppe ett tag och pratade och umgicks tillsammans.
På lördags morgon fick Emma äntligen gå och ge hönorna frukost, något som hon längtat efter och pratat om nästan jämt sen i somras. Senare på förmiddagen var det dags för en skogstur för att leta efter svamp. Jag var tvungen att stanna kvar hemma eftersom jag inte kan gå längre än 10 meter utan att besväras av min oändligt jobbiga foglossning. Men, efter någon/några timmar kom alla tillbaka med fulla svampkorgar och jag blev ju självklart avis att jag inte hade kunnat följa med och plocka. Eftersom svampplockning hör till ett av mina allra största intressen så gör det ont i hjärtat att jag inte kommer kunna plocka någon svamp i år.
När alla var hemma så var det dags att rensa svampen och Lina ställde sig för att koka svampsoppa. Det tog ett tag att få allt klart men OJ vad gott det blev! Det var första gången jag åt riktig hemmagjord svampsoppa och det var fantastiskt gott! Lina hade även stått och bakat scones till så det blev en riktigt lyxig lunch. Efter lunch blev det lite lugna aktiviteter, lite film-tittande, småsnackande och soffmysande. Tills Johan säger, nää.. men är det ingen som vill ta en till tur i skogen? Eftersom det fanns så mycket svamp tyckte han att vi skulle plocka så mycket som möjligt så vi kunde få lite med oss hem. Så, Johan, Lina, Maria och mamma beger sig återigen ut i svampskogen. Denna gång fick alla barnen stanna hemma med mig och Jimmy. Väl hemma igen så har de plockat lika mycket andra gången som första. Sammanlagt blev det nästan 6 kg svamp (bara gula kantareller och trattisar).
Kvällen bjöd på ännu en kulinarisk höjdpunkt när Lina ställde sig och gjorde hemgjorda hamburgare. Linas hamburgare är fantastiskt goda och slår alla varianter jag ätit. Efter maten bänkade jag mig i soffan eftersom febern fortfarande inte gett med sig och halsen nu var så sönderhostad att jag inte kunde prata längre. Lina plockade fram godis, chips och ostbollar och kvällen var perfekt! Alla andra bänkade sig runt vardagsrumsbordet för att spela det obligatoriska Rappakalja. Ett jätteroligt spel som bara blir roligare ju fler som deltar. Dessutom så är det ett spel som alla kan vara med i, så länge man kan läsa och skriva så spelar alla på samma villkor. När vi umgås såhär med flera i vår stora familj så måste vi bara spela Rappakalja!
Hostan tog mig tillslut och jag gick och la mig redan vid halv 11 på kvällen. När jag låg uppe på övervåningen och hostade så hörde jag då och då skrattsalvor från undervåningen, det var mysigt att lyssna på. Så synd bara att jag skulle vara så dålig att jag inte orkade vara med.
Söndagen bjöd på ännu en fantastisk frukost som dukades upp i vardagsrummet. Det finns inget som är så gott som Ingevallstorps-frukostarna. Då vi alla är samlade runt ett bord och njuter av all möjlig smaskig frukost. Efter frukost gick vi iväg och matade hönorna. Emma och Cecilia (Marias mellandotter) hjälptes åt att ge hönorna mat och sen gick de in och hittade 6 ägg i redena. I ett av redena satt t.o.m. en höna och ruvade. Är det inte fantastiskt att få njuta av ägg direktvärpta från hönorna. Så mycket ägg att man kan äta hur mycket man vill dessutom!
Jimmy hade nu börjat bli dålig med feber och vi bestämde oss för att åka hem efter frukost istället för på eftermiddagen som det från början var tänkt. Eftersom han skulle köra hela vägen hem så var det bäst så. Innan vi åkte så gick jag ut i trädgården och plockade en kasse äpplen från Johan och Linas typ 15 äppelträd. Härligt med så många olika sorter och eftersom jag inte fick så mycket äpplen själv i år så var det kul att få med sig lite hem. Sen var det dags att med sorg i hjärtat säga hejdå igen. Ett avsked som alltid är lika tråkigt att göra. Speciellt nu när jag vet att jag förmodligen inte kommer orka åka ner något mer innan Pyret kommer och tidigast blir förhoppningsvis till julhelgen.
Hemresan gick jättesmidigt och vi var hemma på mindre än 3 timmar även denna gång. Emma sov en stund i bilen så det var lugnt och skönt en stund. Väl hemma blev det bara soffläge framför tecknad film som gällde. Vi var alla tre trötta efter helgens äventyr.
Bilder från helgens minisemester:
torsdag 8 september 2011
Host, host, host...
Förbannade helvetes hosta!! Finns inget, absolut inget som kan lindra den här skiten! På mornarna hostar jag så jag kräks sen brukar det lugna sig en stund mitt på dagen för att bli ännu värre på eftermiddagen och kvällen. Jag hostar konstant och har nu hostat så mycket att mina magmuskler (tror jag) gör överjävligt ont. Dessutom så innebär den här förbannade hostan massa andra problem som hör ihop med graviditeten och jag har verkligen fått nog nu!
Ingen hostmedicin kunde jag få utskriven heller. Läkaren jag träffade var en sån som tycker att man inte ska äta medicin alls under graviditeten. Han tyckte inte ens jag skulle ta alvedon (?!). Han var typ 70 år gammal och hade säkert en underlig syn på graviditet. Med andra ord, jag ska bara bita ihop och låta kroppen reda ut det här själv.
Det värsta med den här hostan är att jag ännu inte kan se någon som helst förbättring. Det känns hopplöst och jag ledsnade på det här för länge sen. En sak när jag är hemma men på måndag ska jag jobba och jag är orolig att det inte ska vara bättre. Hur fan ska man kunna jobba när man hostar hela tiden och kan knappt öppna munnen för att säga hej utan att få andnöd och hosta som slutar med att jag kräks. Visserligen sa läkaren att om det inte blivit bättre på måndag så ska jag ringa igen. Men, eftersom hoppet är det sista som sviker så har jag inställningen att jag kommer vara fullt frisk på måndag!!
En annan sak som stör är att jag inte får göra min akupunkturbehandling. Så länge jag har en infektion i kroppen så får man inte sticka några nålar. Dessutom så skulle det nog inte funka när jag inte kan ligga ner i mer än 2 min utan att få hostattacker.
Sen, en påminnelse till mig själv!! UTSÄTT DIG ALDRIG NÅGONSIN FÖR DETTA IGEN!! Jag vet att man glömmer nästan omedelbart så fort barnet är fött, så jag måste påminna mig om att jag inte tänker gå igenom detta helvete en gång till! Jag har alltid önskat mig en stor familj, minst 3 barn men helst fler. Hade det inte varit för att mina graviditeter är som från helvetet så skulle jag göra om detta hur många gånger som helst. Men, nej tack. Tänker inte utsätta mig för detta igen.
Ingen hostmedicin kunde jag få utskriven heller. Läkaren jag träffade var en sån som tycker att man inte ska äta medicin alls under graviditeten. Han tyckte inte ens jag skulle ta alvedon (?!). Han var typ 70 år gammal och hade säkert en underlig syn på graviditet. Med andra ord, jag ska bara bita ihop och låta kroppen reda ut det här själv.
Det värsta med den här hostan är att jag ännu inte kan se någon som helst förbättring. Det känns hopplöst och jag ledsnade på det här för länge sen. En sak när jag är hemma men på måndag ska jag jobba och jag är orolig att det inte ska vara bättre. Hur fan ska man kunna jobba när man hostar hela tiden och kan knappt öppna munnen för att säga hej utan att få andnöd och hosta som slutar med att jag kräks. Visserligen sa läkaren att om det inte blivit bättre på måndag så ska jag ringa igen. Men, eftersom hoppet är det sista som sviker så har jag inställningen att jag kommer vara fullt frisk på måndag!!
En annan sak som stör är att jag inte får göra min akupunkturbehandling. Så länge jag har en infektion i kroppen så får man inte sticka några nålar. Dessutom så skulle det nog inte funka när jag inte kan ligga ner i mer än 2 min utan att få hostattacker.
Sen, en påminnelse till mig själv!! UTSÄTT DIG ALDRIG NÅGONSIN FÖR DETTA IGEN!! Jag vet att man glömmer nästan omedelbart så fort barnet är fött, så jag måste påminna mig om att jag inte tänker gå igenom detta helvete en gång till! Jag har alltid önskat mig en stor familj, minst 3 barn men helst fler. Hade det inte varit för att mina graviditeter är som från helvetet så skulle jag göra om detta hur många gånger som helst. Men, nej tack. Tänker inte utsätta mig för detta igen.
tisdag 6 september 2011
v. 28 och 78 dagar kvar...
Dags för en uppdatering nu kanske. Både jag och Emma har ju legat däckade här hemma och orken har inte riktigt funnits för att uppdatera läget på bloggen. Idag har Emmas feber lugnat sig lite så det ger mig lite tid över att skriva medan hon sitter i soffan och tittar på film. Usch ja.. TV som barnpassning.. jag vet!
Idag ska jag ta mig utanför dörren för första gången sen i lördags. Nästan lite som bambi på hal is känns det som. Jag har fått en läkartid på vårdcentralen för att se om jag kanske kan få ett läkarintyg eftersom jag nu snart varit hemma en hel vecka. Jag har fortfarande lite förhöjd temp och eftersom jag hostar hela nätterna så får jag ingen sömn. Har inte heller någon röst och när jag försöker mig på att prata mer än 10 min så kommer den värsta sortens hosta som jag inte haft på säkert 5 år. Påminner mycket om hostastman som jag hade under tonåren. I vilket fall som helst så är det omöjligt att jobba i det här tillståndet.
Så, graviditeten då. Ja det rullar på i ett rasande tempo. Tiden går så fort att jag knappt hänger med längre. Veckorna springer förbi och nu är jag inne i 3e och sista trimestern. Pyret har ända sedan början haft en underlig position i magen, hur den ligger är svårt att säga men om jag ligger på rygg så är övre delen av livmodern nästan tom. Istället har pyret klämt ner sig i mitt bäcken, sen om det är huvudet, rumpan eller benen som klämt in sig längst ner är omöjligt för mig att avgöra. I vilket fall som helst så kommer nästan alla sparkar/buffar och stretching från inne i mitt bäcken. Det gör stundtals oerhört ont och är om inte annat väldigt obehagligt. Sparkarna riktas nämligen mot mitt oerhört ömma blygdben, mot blåsan och mot "utgången". Det känns ibland som att någon kroppsdel ska ploppa ut när som helst och det är en inte alls för trevlig känsla.
På tisdag den 13e ska jag på tillväxtkontroll på Huddinge sjukhus, då lär jag få svar på hur pyret egentligen ligger. Ska bli otroligt spännande att få se hennom igen, nu i mycket större format än sist. Det har ju ändå gått 10 veckor sedan senaste ultraljudet och vid det här laget är det ju en fullt utvecklad liten bebis där inne!
Foglossningen har den senaste veckan varit lugn..har fortfarande väldigt ont i framfogen men ryggen har varit oförskämt bra. Kan ju visserligen bero på att jag inte har jobbat och därmed inte ansträngt mig alls. Vad det gäller sammandragningar så har de varit de samma. Antar att det inte underlättar för livmodern och alla sammandragningar att jag haft sån fasansfull hosta.
Magen har tagit en paus i växandet nu också. Det var ett tag som den bara växte i enorm fart men nu har den haft ett par veckors vila. Känns det som i alla fall! Kanske också inverkar på ryggens förbättrade tillstånd.
Idag ska jag ta mig utanför dörren för första gången sen i lördags. Nästan lite som bambi på hal is känns det som. Jag har fått en läkartid på vårdcentralen för att se om jag kanske kan få ett läkarintyg eftersom jag nu snart varit hemma en hel vecka. Jag har fortfarande lite förhöjd temp och eftersom jag hostar hela nätterna så får jag ingen sömn. Har inte heller någon röst och när jag försöker mig på att prata mer än 10 min så kommer den värsta sortens hosta som jag inte haft på säkert 5 år. Påminner mycket om hostastman som jag hade under tonåren. I vilket fall som helst så är det omöjligt att jobba i det här tillståndet.
Så, graviditeten då. Ja det rullar på i ett rasande tempo. Tiden går så fort att jag knappt hänger med längre. Veckorna springer förbi och nu är jag inne i 3e och sista trimestern. Pyret har ända sedan början haft en underlig position i magen, hur den ligger är svårt att säga men om jag ligger på rygg så är övre delen av livmodern nästan tom. Istället har pyret klämt ner sig i mitt bäcken, sen om det är huvudet, rumpan eller benen som klämt in sig längst ner är omöjligt för mig att avgöra. I vilket fall som helst så kommer nästan alla sparkar/buffar och stretching från inne i mitt bäcken. Det gör stundtals oerhört ont och är om inte annat väldigt obehagligt. Sparkarna riktas nämligen mot mitt oerhört ömma blygdben, mot blåsan och mot "utgången". Det känns ibland som att någon kroppsdel ska ploppa ut när som helst och det är en inte alls för trevlig känsla.
På tisdag den 13e ska jag på tillväxtkontroll på Huddinge sjukhus, då lär jag få svar på hur pyret egentligen ligger. Ska bli otroligt spännande att få se hennom igen, nu i mycket större format än sist. Det har ju ändå gått 10 veckor sedan senaste ultraljudet och vid det här laget är det ju en fullt utvecklad liten bebis där inne!
Foglossningen har den senaste veckan varit lugn..har fortfarande väldigt ont i framfogen men ryggen har varit oförskämt bra. Kan ju visserligen bero på att jag inte har jobbat och därmed inte ansträngt mig alls. Vad det gäller sammandragningar så har de varit de samma. Antar att det inte underlättar för livmodern och alla sammandragningar att jag haft sån fasansfull hosta.
Magen har tagit en paus i växandet nu också. Det var ett tag som den bara växte i enorm fart men nu har den haft ett par veckors vila. Känns det som i alla fall! Kanske också inverkar på ryggens förbättrade tillstånd.
söndag 4 september 2011
Förkylning deluxe!!
Vid det här laget finns det väl ingen som har undgått att jag har åkt på världens brakförkylning. Brukar sällan bli riktigt dålig vid förkylningar utan brukar mest känna mig lite risig och hängig ett par dagar. Senast jag hade en förkylning som gjorde mig totalt däckad var när jag hade influensan för snart 4 år sedan. Nu kan jag inte påstå att jag är totalt däckad denna gång, har egentligen inte speciellt hög feber eller så men jag har åkt på hostan från helvetet. I två dagar har jag nu hostat och hostat och hostat, jag hostar tills jag kräks och sen måste jag fortsätta hosta. Det tar aldrig slut! Jag har provat de flesta huskurer men ingenting funkar. Nu har jag hostat så mycket att halsen är helt förstörd och smärtan i rygg/mage/bröst och sidorna är omänsklig. Eftersom jag hostar konstant 24 timmar om dygnet så innebär det också att jag inte sovit nåt på 3 dygn. Börjar känna mig lite sliten och längtar efter en god natts sömn. I morgon (eller ska jag säga lite senare idag) när Jimmy kommer hem får jag skicka iväg honom till apoteket för att köpa hem all tänkbar medicin mot hosta som jag får ta som gravid. Själv ska jag bara fortsätta ligga hemma på soffan och tycka synd om mig själv tills den här nedrans hostan blir bättre. Ser inget ljus i tunneln ännu utan bara mörker.
Ska snart göra ett nytt försök att sova en stund. Har hällt i mig en stor kopp citron-te med väldigt mycket honung i. Trodde att det skulle lindra hostan och svedan i hals och bröst lite men icke..blev bara ännu mer hosta nu när jag sitter upp. Bara hålla tummarna nu att jag kan få några timmars sömn. Godnatt!
Ska snart göra ett nytt försök att sova en stund. Har hällt i mig en stor kopp citron-te med väldigt mycket honung i. Trodde att det skulle lindra hostan och svedan i hals och bröst lite men icke..blev bara ännu mer hosta nu när jag sitter upp. Bara hålla tummarna nu att jag kan få några timmars sömn. Godnatt!
torsdag 1 september 2011
Försäkringskassan...
I morse ringde en dam från försäkringskassan. Hon sa att hon hade hand om mitt ärende och att hon ville ringa för att presentera sig och höra lite hur jag mår och så. Blev lite chockad att försäkringskassan verkligen var intresserad av hur jag mådde och ville höra från mig själv hur jag verkligen mådde. Det kändes i vilket fall väldigt bra och kvinnan som jag pratade med var väldigt trevlig. Hon berättade att min halvtidssjukskrivning hade blivit godkänd av försäkringskassan och det var verkligen en sten som föll från mitt bröst. Ännu en gång har jag alltså oroat mig i onödan!
Hon var lite fundersam över varför läkaren valt att sjukskriva mig 2 månader och inte längre. Hon undrade om läkaren hade räknat med att jag skulle kunna trappa upp, alltså jobba på 75% sista månaden. Det tyckte jag lät lite underligt. Om jag inte kan jobba mer än 50% nu, varför skulle jag kunna jobba 75% med bara en månad kvar?
Först kändes samtalet jättebra men sen blev jag orolig att jag skulle säga nåt fel eller att hon skulle misstolka eller få mig att säga att jag klarar av att jobba mer än jag faktiskt klarar. Nu känns det alltså lite konstigt. Skönt att veta att den nuvarande sjukskrivningen är godkänd men nu oroar jag mig för att jag har sabbat mina chanser för senare i graviditeten. Suck, varför ska jag alltid överanalysera allt.
I dag är jag i alla fall hemma sjuk. Väntar på samtal från min barnmorska om jag ska börja med penicillin eller inte och jag hoppas hon ringer snart! Jag skulle haft akupunktur idag men det visade sig att min sjukgymnast fortfarande är sjuk och att de var tvungna att ställa in min behandling. Det var en lättnad faktiskt. Även om jag hade behövt min behandling idag så hade jag aldrig orkat ta mig dit och få den. Jag är verkligen helt slut idag.
Hon var lite fundersam över varför läkaren valt att sjukskriva mig 2 månader och inte längre. Hon undrade om läkaren hade räknat med att jag skulle kunna trappa upp, alltså jobba på 75% sista månaden. Det tyckte jag lät lite underligt. Om jag inte kan jobba mer än 50% nu, varför skulle jag kunna jobba 75% med bara en månad kvar?
Först kändes samtalet jättebra men sen blev jag orolig att jag skulle säga nåt fel eller att hon skulle misstolka eller få mig att säga att jag klarar av att jobba mer än jag faktiskt klarar. Nu känns det alltså lite konstigt. Skönt att veta att den nuvarande sjukskrivningen är godkänd men nu oroar jag mig för att jag har sabbat mina chanser för senare i graviditeten. Suck, varför ska jag alltid överanalysera allt.
I dag är jag i alla fall hemma sjuk. Väntar på samtal från min barnmorska om jag ska börja med penicillin eller inte och jag hoppas hon ringer snart! Jag skulle haft akupunktur idag men det visade sig att min sjukgymnast fortfarande är sjuk och att de var tvungna att ställa in min behandling. Det var en lättnad faktiskt. Även om jag hade behövt min behandling idag så hade jag aldrig orkat ta mig dit och få den. Jag är verkligen helt slut idag.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)