Följande inlägg är väldigt färgat av min just nu mycket negativa inställning. Så, läs inte om det inte är så att ni faktiskt orkar med mitt negativa bladder och tycka synd om mig själv-snack. Men jag måste ändå skriva hur min första arbetsvecka efter semestern har varit och behöver för min egen skull få skriva ut lite. Så, ta det för vad det är helt enkelt.
Idag är det äntligen fredag och jag har kommit hem från jobbet välbehållen utan att behöva gå hem gråtandes med myrsteg. Jimmy kom nämligen och hämtade mig och Emma idag med bil och det var nog det skönaste på hela veckan, att få sitta i bilen hem och slippa gå längre än från garaget till porten. Är så oändligt tacksam för den möjligheten.
I måndags hade jag en kort dag och det var jätteskönt. Jättekul att vara tillbaka på jobbet och perfekt med lite mjukstart såhär i semestertider. Jag har gjort några förändringar i hur jag arbetar den här veckan. Självklart har jag varken ställt upp eller ner stolarna och jag har inte heller lyft ett enda av barnen. Jag har i möjligaste mån undvikit att böja mig ner för att plocka upp saker från golvet men det har inte riktigt funkat så bra ändå. Men, grejen med mitt yrke är att man hela tiden gör saker i impuls och saker sker alltid snabbt och på en gång. På en förskola händer det saker och det händer saker hela tiden. Ett barn ramlar och skrapar knät, ett barn vill ha hjälp att knyta skorna, ett barn vill bli gungat, ett barn är törstig, ett barn behöver hjälp på pottan, ett barn behöver torkas, ett barn är ledset och behöver kramas, osv... Det tar aldrig slut och det pågår hela dagen tillsammans med den övriga verksamhet som vi bedriver på en förskola.
Hur ska jag varje gång något barn behöver hjälp med något som kräver att jag gör en rörelse som gör ont kunna stå och titta på eller gå iväg för att hämta någon annan personal som kan göra det åt mig? Om ett barn faller och skrapar knät så är det ju impulsmässigt så att jag går/springer fram, böjer mig ner, lyfter upp barnet på benen och kramar om. Det skulle väl vem fan som helst göra?! Inte säger jag till barnet att vänta lite nu, jag ska bara gå och leta efter en annan personal som kan hjälpa dig upp. Inte heller kan jag sitta på en bekväm stol hela dagarna och peka åt mina kollegor vad de ska göra. Jag funkar inte så och det funkar inte att göra så på ett jobb som mitt. Vad gör jag i så fall där? För att jag ska kunna sköta mitt jobb som förskollärare så måste jag kunna göra många av dessa rörelser som gör ont, annars gör jag inte mitt jobb och kan lika gärna vara hemma. Jag är ingen tillgång om jag inte gör mitt jobb. Därför biter jag ihop och gör saker ändå, trots att jag ibland måste bita mig i läppen av smärta.
I måndags gick det som sagt bra, då hade jag en kort dag och hann inte få sådär ont så att man inte kan göra annat än gråta. Men, tisdag, onsdag och torsdag har jag alla dagar gått hem med myrsteg och en sådan smärta så att jag faktiskt gått och gråtit nästan hela vägen hem. Jag lider inte bara av fogarna och ligamenten, jag har även svår smärta i ländryggen och har under den här veckan fått väldigt ont i magen, runt naveln, framförallt på höger sida snett ovanför naveln. Jag har dessutom hela veckan haft sammandragningar som framåt kvällen blivit mer täta och smärtsamma. Sammandragningar är vanligt men ska väl inte vara smärtsamma så här tidigt i en graviditet? Utöver dessa krämpor har jag även problem med kraftig smärta och svullnad i vänster ben och till viss del även i höger arm. Värst var det tis-ons-tors. Idag har jag faktiskt inte haft ont alls i varken ben eller arm (än så länge).
Varje kväll när jag går och lägger mig så väntar jag in att Pyret börjar sparka lite så jag känner att den lever. Är ju självklart orolig för all den här smärtan och hur den kan påverka Pyret. Nätterna har sedan varit långa pga ligamentsmärtorna. Jag kan inte vända på mig i sängen och varje gång jag måste gå upp och kissa (vilket är hundrasjuttielva gånger per natt) så är smärtan så total att jag måste bita mig i läppen. Dessutom så kan jag inte gå rakt utan vinglar som om jag vore full tills jag äntligen ligger i sängen igen. Istället för att alltså vakna smärtfri vilket jag gjort tidigare under semestern så vaknar jag till smärta och krämpor, något som inte direkt kommer bli bättre under dagen.
Det är väl en jävla tur att jag bara haft kraftig huvudvärk två av dessa fem dagar för annars hade jag väl gått under.
Är det så här det är/ska vara när man är gravid? Är det jag som är sjåpig? Eller, har jag ovanligt mycket krämpor och problem under mina graviditeter? Många man pratar med kan få en att tro att man bara gör sig till, förstår inte alls att jag har ont och vaddå, det är ju bara att ta en alvedon då. Jag känner att jag är på bristningsgränsen för vad jag klarar av, sen om jag är sjåpig eller inte vet jag inte. Jag kanske helt enkelt är så jävla svag att jag inte klarar av den här typen av påfrestning som en graviditet innebär.
Jag kan bli så fruktansvärt trött på alla de kvinnor som talar/talat om för mig att det är så underbart att vara gravid och alla de fina historier om hur enkelt det är att vara gravid och föda barn gör mig spyfärdig. Uppenbarligen är ju inte alla graviditeter lika och olika människor är olika anpassade för att vara gravida och föda barn. Kan inte tänka mig att det är så jävla underbart för alla.
Missförstå mig inte, det är underbart att vara gravid..det är det finaste som finns och lyckan är total när det gäller det lilla Pyret som växer i min mage och som jag älskat redan sedan dag 1. Hur man än vänder och vrider på det så är det ju värt det alla gånger. Tacksam är jag även att det har ett slut. Att jag om några månader får hålla Pyret i famnen istället (med alla bekymmer som kommer då istället). Men att vara gravid är ju inte alltid en dans på rosa små moln, det innebär även mycket av det jag beskrivit ovan och det är man ju inte så himla lycklig över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar