Risig...

Har den här veckan känt mig ganska så risig. Trött, ont i kroppen, ont i halsen, kliar i öronen och svalg. Ja, helt vanliga förkylningssymptom alltså. Jag har även känt av en väldig smärta i nederdelen av magen, ett tag igår var jag riktigt orolig då det gjorde så förbannat ont att jag inte kunde gå upprätt. Var rädd att det var något med min livmoder och lilla Pyret som var fel. Men istället för att panikringa till min barnmorska så väntade jag till idag då jag ändå hade ett besök inbokat. Det visade sig att jag troligtvis har en urinvägsinfektion och det förklarade smärtan i magen tydligen. Jag var först tveksam eftersom jag vid förra graviditeten fick massa UVI-diagnoser som medicinerades med penicillin vid flera tillfällen och som aldrig riktigt säkert var urinvägsinfektioner.
Min barnmorska Ulrika berättade att när man är gravid så har man oftast inte alls samma symptom vid en UVI som man har när man inte är gravid. Därför är det många som inte upptäcker detta förrän man gör ett rutin-urinprov på mödravården. Det svider t.ex. inte alltid när man kissar vilket annars är det vanligaste tecknet på UVI. När hon frågade hur jag mådde i övrigt så sa jag att jag har en förkylning på gång och eftersom jag även hade lite feber när jag fick ta tempen så tyckte hon att det kändes högst troligt att det var en UVI. Men, jag får svar på torsdag och då även penicillin om det nu är en UVI.

Så, snart ska jag ta en tur ner på Tempo för att köpa tranbärsjuice som tydligen är mirakel-medicin mot urinvägsinfektioner. Sen så ska jag lägga mig tidigt och försöka få en god natts sömn så jag vaknar pigg och kry i morgon bitti.

v. 27 och 87 dagar kvar..

Nu har jag kommit till nästa stora milstolpe i graviditeten. Vecka 27 innebär att lilla Pyret har 90% chans att överleva utanför livmodern. Inte för att jag tror att jag ska föda för tidigt men om jag nu skulle åka på havandeskapsförgiftning eller annan trist sjukdom så är i alla fall de första 2 tredjedelarna av graviditeten avklarade! Jag mår bra på alla sätt och vis nu, om vi räknar bort den förbannade foglossningen. Akupunkturen verkar ha god effekt och vetskapen om att jag är halvtidssjukskrivning ytterligare 2 månader har gjort att jag har slappnat av lite och känner inte lika stor ångest över allt det jag inte klarar av. Jag försöker se möjligheterna istället för problemen helt enkelt!

Pyret lever som vanligt rövare mest hela dagarna och nätterna också för den delen. Enda stunden på dygnet som h*n sover är på tidiga morgonkvisten och fram till typ 10-11 på förmiddagen. Istället för att njuta av lugnet så blir man paranoid och måste väcka den stackarn, jag ger en puff och får en sur puff tillbaka. Jag kan verkligen inte för hela mitt liv föreställa mig att det som just nu växer i min mage om mindre än 3 månader ska komma ut och läggas i min famn. Att det faktiskt är en riktig liten människa! Att jag inte ska vara gravid för resten av livet. Just nu känns efter-tiden väldigt väldigt långt bort och mentalt är jag verkligen inte där ännu. Tur att jag har ytterligare 3 månader på mig att vänja mig vid tanken.

Nästa vecka är fullspäckad med aktiviteter. Först i morgon är det dags för ny akupunkturbehandling, på tisdag är det dags för nytt besök hos barnmorskan Ulrika, onsdag är det eftermiddags/kvällsföreläsning med jobbet och på torsdag är det ny akupunkturbehandling igen. Aja, man hinner ju inte bli rastlös i varje fall!

Nu har min snälla man kommit hem efter att ha köpt hem mat från donken.. Usch, jag vet... men, är det hamburgare man är sugen på så är det!

60-årskalas

Idag har jag haft en väldigt bra dag. Har sovit fantastiskt bra i natt, inte effektivt men länge. Hela 12 timmar!! Efter det så har jag kunnat slappa i princip hela förmiddagen och det har medfört att jag faktiskt inte alls har haft så ont. Har varit seg och öm i kroppen men inte mer än så. Förutsättningarna var därmed strålande för att ge sig iväg på 60-årskalas på eftermiddagen, ett kalas som jag ett tag var orolig för att jag inte skulle klara av att gå på.

Det var min gamla barndomsväns pappa Lasse som fyllde år. Familjen Ekeroth har tillsammans med familjen Baude varit vår familjs närmaste vänner under hela min uppväxt och det är alltid kul att få träffa dem. Papporna i dessa familjer (dvs. Lasse, Leif och min egen pappa) hade en väldigt nära relation där de varje söndag (om jag inte minns helt fel) spelade badminton tillsammans. Dessa badminton-matcher var allt annat än städade och de skrämde oftast bort alla de som spelade på banorna bredvid. Under pappas sjukdomstid så var det dessa två familjer som alltid fanns där, alltid ställde upp och var sådär villkorslöst hjälpsamma under hela tiden pappa var sjuk och även efteråt. Det finns alltså inga människor som betytt så mycket för mig och min familj som dessa två familjer. Tillsammans har vi träffats ett par gånger om året för diverse festligheter, förutom de obligatoriska årliga festerna så har det även varit både bröllop och födelsedagar. Idag var det alltså dags för Lasse att fylla 60 år och bjuda på kalas. Det bjöds på fantastiskt god mat och gott sällskap så eftermiddagen blev riktigt lyckad. Vid halv åtta var det dags att dra sig tillbaka, tröttheten tog över och smärtan började komma krypande. Nu är det skönt att vara hemma!

Kvällen ska avnjutas i all ensamhet. Nu när jag har varit på kalas så har Jimmy njutit av en av de sista sommarhelgerna ute i stugan tillsammans med Mia, Hugo och tjejerna. Detta gör att jag alltså blir ensam under kvällen och natten. Som det känns nu blir nog inte kvällen allt för lång, blir nog lite TV-tittande och sedan sängen.

Fantastiskt..

Måndagens akupunktur hade fantastisk verkan! Trots att jag hade en lång arbetsdag i tisdags så hade jag inte nämnvärt ont i fogarna. Onsdagen innebar också en lite längre arbetsdag än vanligt och dessutom ett besök på provtagningen på sjukhuset men jag hade inte alls så ont som jag brukar ha. Trött och sliten som vanligt men inte så där ont att jag inte ens kan gå 10 meter. Helt fantastiskt alltså!

Idag var smärtan tillbaka och då med besked! Det i samband med att jag känt mig uppstressad på jobbet så har den här dagen varit riktigt skitjobbig! Tog mig sakta men säkert till sjukgymnasten och väl där höll jag på att falla ihop av smärta. Tråkigt nog så hade de precis fått ett akutfall av någon sort när jag klev in genom dörren så det sprang både läkare och sjuksköterskor hit och dit om vartannat. Akutfallet resulterade i att min sjukgymnast var upptagen men jag blev ändå mottagen och akupunkterad av två något stressade andra sjukgymnaster. Idag fick jag 7 nålar, 2 fram i blygdbenet, 4 i ryggen och en i foten. Trots dramatiken utanför så kunde jag slappna av fint och upplevelsen var mycket bättre denna gång. Fick höra att akutfallet i rummet bredvid hade slutat lyckligt och då kunde jag ju självklart slappna av ännu mer. När behandlingen var slut så kände jag mig som en helt ny människa.

Tyvärr fick jag inte känna mig upplyft speciellt länge. När jag hade hämtat Emma på förskolan och vi skulle ta bussen hem så visade det sig att bussen var smockfull! Jag lyckades precis klämma mig in på bussen och med Emma i famnen fick jag stå hela vägen till östertälje station. Hade ett litet handtag jag kunde hålla mig i men det var knappt jag kunde hålla oss uppe. Smärtan var total av att behöva bära på Emma som väger en hel del numera. Runt omkring mig satt det unga killar och på ett säte satt t.o.m. en hund uppflugen. Väl vid östertälje station hade folk så bråttom av att en ung kille knuffade mig i magen och en kvinna knuffade mig i ryggen. Jag var nära på att falla men lyckades precis kasta in Emma på ett nu tomt säte och ta emot mig själv genom att suga tag i en stång. Till killen skrek jag att ursäkta att jag är gravid och att min stora mage är i vägen för dig när du ska ta dig ut ur fel dörr. Nu lyckades vi i alla fall sno åt oss två lediga platser så vi fick sitta resten av vägen hem.
Minns att det var såhär förra gången jag var gravid också. Ingen, verkligen INGEN har respekt för gravida kvinnor och att de kanske behöver en sittplats på bussen. Att jag dessutom var tvungen att bära på Emma för att det inte ens fanns plats för henne att stå. Hon hade ju blivit ihjältrampad om jag inte burit på henne. Jag fattar inte vart allt folk kom ifrån, är det alltid så där mycket folk på bussarna som går vid 14-tiden? Jobbar inte folk då? går inte ungdomarna i skolan? Har väl aldrig varit med om att rusningstrafiken startar redan före kl. 14.

Läkarbesök och akupunktur

Nu var det ett tag sen jag uppdaterade. Det beror inte på att det inte har hänt saker utan på att den här sidan varit så seg och inte ens tillåtit mig att skriva nåt de senaste dagarna. Men, får försöka återberätta lite från helgen i alla fall.

I dag var det dags för nytt läkarbesök. Nu skulle jag få veta om min sjukskrivning blev förlängd eller inte. Läkaren lät mig i princip välja själv hur jag ville ha det. Eftersom jag trivs med att jobba halvtid så blev det alltså halvtid. Läkaren tyckte att jag hade en bra inställning och att det alltid är bättre att få komma iväg och jobba lite men om det blir för jobbigt så kan vi ändra till en heltidssjukskrivning. Det kändes jättebra att träffa ytterligare en läkare som jag inte behövde bevisa nåt för utan som trodde på mitt ord. Den här gången tyckte hon inte att vi skulle hålla på och sjukskriva med 2 veckors intervall utan nu blev jag sjukskriven hela 2 månader på halvtid. Så, nu kan jag äntligen slappna av lite. Nu är det bara försäkringskassan kvar att övertyga..suck.

I dag var jag även på min första akupunkturbehandling. Kändes konstigt och var inte alls speciellt skönt. Men, förhoppningsvis har det god effekt. Hon satte tre nålar, två vid blygdbenet och en i foten. Skum upplevelse helt klart.

Annars så har det gått ytterligare en vecka. Igår gick jag in i v.26 och idag är det "bara" 93 dagar kvar till beräknat snitt. Pyret rör på sig väldigt mycket och nu börjar jag även känna av ett mönster i hur h*n är vaken och sover. Just nu har jag kommit in i en period av extrem nyfikenhet, jag är så nyfiken på om det är en pojke eller flicka där inne. Men, vill fortfarande inte ta reda på det och tänker inte heller fråga vid nästa ultraljud som ska göras om några veckor.

I lördags hade vi kräftskiva hemma för att fira Jimmy som fyllde 30 år. Han fyllde egentligen igår men att fira honom på lördagen passade bättre helt enkelt! Det blev ett jättelyckat kalas där alla åt sig proppmätta på kräftor, räkor, pajer och äppelpaj till efterrätt.
Söndagen spenderades i soffläge och när Emma sov så passade vi på att titta på 3 avsnitt av Dexter. Vi hann även med 2 avsnitt till på kvällen efter att Emma gått och lagt sig. Jag och mamma tog en tur ut till Coop för att handla lite och det blev även ett besök på KappAhl för att köpa en vinterjacka till Emma och utnyttja några av mina rabatter jag har där. Fick ytterligare en gratis body och gratis baby-sockor till Pyret. Nu har jag bara en kupong kvar som ger mig en till gratis body. Sen har jag utnyttjat alla de gratiskuponger som jag fått skickade till mig.

v. 25 och 101 dagar kvar...

Nu känns det som att tiden går lite fortare igen. Gud va skönt att det börjar rulla på i lite högre fart. 24 fulla veckor igår och inne på v. 25 idag. På tisdag har jag passerat den magiska gränsen av mindre än 100 dagar kvar till förlossning!!
Nu har jag använt mitt bäckenbälte i 2 dagar och tycker redan att jag kan känna skillnad. Det är skönt att ha det på, lindrar smärtan samtidigt som det känns mer stabilt. På något sätt så har jag lättare att ta jämna steg och det underlättar ju smärtan. Nu har jag visserligen knappt vistats utanför dörren under hela helgen så jag ska inte säga för mycket. Den riktiga prövningen blir ju att jobba. De problem som bältet medför är dels att man måste ta av och på hela tiden. Man kan nämligen inte sitta med det åtspänt. Ett annat problem är att varje gång jag tar av mig bältet så känner jag av smärtan 100 gånger om och det känns nästan som att hela mitt bäcken bara faller isär igen. En obehaglig känsla med andra ord.

Egentligen ingenting nytt har hänt med Pyret den här veckan. H*n rör på sig mycket och väl så jag blir ständigt försäkrad om livet därinne! Magen har växt på ganska bra den här senaste veckan och nu måste det vara svårt att undgå att se att jag är gravid. Vid senaste besök hos barnmorskan så fick jag lyssna på hjärtljuden som uppmättes till 150 även denna gång. Tyder detta på ännu en liten flicka månne?

I fredags skulle vi haft besök av Emmas farfar men han var förkyld så han fick stanna hemma! Istället blev det en skön och lugn hemmafredag på soffan. Gick nog och la mig vid typ 21 och det var jätteskönt. På lördag morgon ringde Emmas farmor och beskrev sin allt mer återkommande Emma-abstinens. Hon sa att hon skulle ta 9:20 bussen från Norrtälje busstation och att hon tänkte komma hit. Lördagen var ganska lugn och på  eftermiddagen kom mamma förbi för att hälsa på Emma. Vi bestämde oss för att baka pizza och när pizzorna väl var klara så meddelade Hugo att även de var på ingående, han hade tydligen hört ryktena om hembakt pizza och kunde därmed inte hålla sig undan. Så, jag fick skicka iväg Jimmy och svärmor att köpa mer ingredienser till pizzan, vi var ju nu tvungna att baka en plåt till. När sista pizzan var klar i ugnen så dök Hugo, Mia, Linnea, Helena och Cecilia upp. Det var alltså bara att hugga in. Det blev en jättetrevlig och spontan lördagskväll med familjen. Svärmor låg som vanligt över och åkte hem i morse.

Idag har jag spenderat nästan hela dagen framför spisen. Efter att de där rönnbären legat i frysen nu i 2 år så bestämde jag mig för att det var dags att koka gelé på dem. Nu var de helt enkelt lagom frostbitna! Det var mer rönnbär än jag trodde, hela 8 liter färdigrensade bär! Plockade fram ca 6 liter färdigkokt osötat äppelmos (från förra året) som jag blandade med bären. Jätteskönt att tömma nästan 2 hela fack i frysen. Att göra rönnbärsgelé är ett riktigt kladdgöra och det tog flera timmar bara att sila bort allt grums. Men, tillslut blev det lite mindre än 3 liter sur saft. Alltså, 14 liter bär och äppelmos resulterade i 3 liter sur saft. Mycket spill som silades bort med andra ord! Färdigt resultat blev väl en ca 5 liter rönnbärsgelé som jag nu precis har hällt upp på burkar. Äntligen var det gjort!

Akupunktur och bäckenbälte

Var hos sjukgymnasten idag igen och provade ut ett bäckenbälte som jag fick köpa för 200 kr. Tyckte jag var helt okej och definitivt värt det om det är så att det funkar. Sen tyckte hon att min foglossning har gått så långt att det inte fanns mycket annat att göra än att starta akupunktur. Akupunkturbehandlingen ska ske 2 gånger i veckan ända fram till förlossningen och vi bokade in träffar för 4 veckor framåt. Behandling kommer ske  på måndag och torsdagseftermiddagarna så det liksom förutsätter att jag fortsätter vara halvtidssjukskriven. Men, det är bara att ta en dag i taget och en vecka i taget och hoppas på det bästa. Har ju inget annat val direkt.

Veckans mest ställda fråga till mig är följande: "Ska du verkligen inte vara heltidssjukskriven istället?"

Foglossning deluxe...

Ja.. faktum är att foglossningen tar upp hela mitt liv just nu. Önskar att jag kunde njuta av graviditeten istället för att varje minut göras påmind om hur plågsamt ont det gör i fogarna. Känner mig totalt handikappad och det går just nu käpprätt utför med smärtan som faktiskt blir svårare och svårare att hantera för varje dag som går. Det känns som att jag vilken dag som helst bara ska ramla ihop och inte klara av att resa mig igen. Jag har ännu inte haft någon "bra" dag den här veckan så självklart inverkar det på min deppighet.

I morgon ska jag till sjukgymnasten igen och jag hoppas verkligen att hon kan hjälpa mig. Jag är villig att prova precis all smärtlindring som finns att prova. Har hört att akupunktur ska vara bra och det där bäckenbältet är väldigt efterlängtat nu.

För att gå över till något positivt då. I morgon eftermiddag så kommer svärfar på besök och det var inte igår direkt. Vi har inte setts sen mellandagarna och det är verkligen på tiden att han får träffa Emma nu. Det ska bli kul med lite besök så man kommer på andra tankar!

Pissdag!

Idag har varit en riktigt dålig fog-dag. Den här dagen har bara varit piss och klockan är bara 15. Kändes okej fram till typ halv 10 på jobbet men sen så slog det till med full kraft. Man försöker bita ihop så mycket som det går på jobbet inför både barnen och kollegorna vilket gör att allt bara släpper när man går hem sen. När jag gått typ 10 meter från grinden på väg hem så hade jag så ont att jag knappt kunde lyfta benen framför mig. Gick hela vägen hem i snigelfart och en promenad som vanligtvis tar 10 minuter tog en halvtimme. Folk som går förbi eller åker förbi med bil glor på mig och undrar väl vafan jag beter mig sådär. En ung tjej som går myrsteg och grinar hela vägen hem kanske inte hör till vanligheterna att man stöter på så jag förstår att de glor.

När jag kom hem så ringde jag tallhöjdens sjukgymnastik och fick veta att min sjukgymnast skulle ringa upp. Så, medan jag väntade så kröp jag ner i sängen med kuddar och stark smärtlindring för att vila en timme. Kändes något bättre efter att jag vilat och då var det dags att ge mig iväg för att hämta Emma från förskolan. Det gick hyfsat bra då jag kunde ta bussen både dit och hem. Nu är vi hemma och jag väntar fortfarande på att sjukgymnasten ska ringa upp mig. Nu har jag dock suttit här för länge (läs 10 minuter) och måste lägga mig ner igen.

v. 24 och 108 dagar kvar...

Idag går jag in i v. 24. Att passera 23 fullgångna veckor är en av milstolparna i min graviditet. Nu har fostret faktiskt en chans att överleva om jag skulle behöva föda för tidigt. Inte för att den risken är speciellt stor eller för att jag ens oroar mig för det. Men bara att veta att Pyret skulle ha en chans utanför livmodern känns skönt!

Sparkarna blir starkare och starkare och det är fullt liv nästan hela dagarna och kvällarna. Verkar dock som att Pyret har en fin sömnrytm då jag sällan blir störd på natten av sparkande och bökande i alla fall. Smärtan i fogarna är fortfarande den samma. Jag har dåliga och bra dagar och jag vet aldrig innan hur dagen kommer bli. Förvärkarna har definitivt lugnat ner sig sen sjukskrivningen och det är jag väldigt glad över. Även om värkarna inte hade haft någon inverkan på livmodertappen så är det ju ännu bättre att slippa dem helt!

Igår hade jag en bra "fog-dag". Vi var på IKEA för att handla lite smått och gott som måste vara klart när Pyret väl kommer och jag klarade mig förvånansvärt bra. Fogarna höll ganska bra i och med att jag satte mig och vilade lite här och var hela tiden men då drabbades jag istället för svår huvudvärk. Hade lite huvudvärk redan när jag vaknade men kunde dämpa den med mina starka tabletter. Men, så kom huvudvärken tillbaka när vi hade kommit typ halvvägs på IKEA. Det var bara att bita ihop och kämpa sig igenom det sista ändå och jag är oerhört glad att vi gjorde det!

Efter gårdagens eskapader på IKEA så har mina fogar varit i total katastrof idag tyvärr. Har knappt kunnat ta mig från soffan till datorn och från datorn till köket eller toaletten. Bäst hade väl varit om jag inte ens gått upp ur sängen i morse men då hade man väl fått ont för det också. Så, idag blir det bara vila. Har lyckats sitta i soffan och vika tvätt och sedan sorterat in den i rätt lådor men inte mycket mer än så.

I morgon är det slut på semestertiderna på jobbet och det mesta återgår till det normala. Ska bli jätteskönt att komma in i rutinerna igen och framförallt att Emma ska få komma tillbaka till Växthuset efter att ha haft 2 väldigt underliga veckor hos mig på jobbet. Visserligen kommer jag bara jobba halvtid i två veckor framöver men det känns ändå skönt att rutinerna kommer igång något. Gläds också över att få träffa alla fina kollegor igen.

Halvtidssjukskrivning

Fick äntligen komma till läkaren efter att min tid i måndags ställdes in då läkaren lämnade återbud i sista sekund. Fick träffa ytterligare en ny läkare som jag inte träffat förut men hon var väldigt tillmötesgående och lyssnade på vad jag hade att säga. Undersökte mig och konstaterade att jag måste börja träna min rygg för att jag överhuvudtaget ska klara av den ytterligare tyngd som blir framåt slutet på graviditeten. Jag måste även skaffa mig ett bäckenbälte och fortsätta knapra mina starka alvedon på schema. Hon undersökte även livmodertappen och kunde konstatera att den inte var påverkad av mina förvärkar men hon tyckte ändå att det var viktigt att jag fick någon form av sjukskrivning. Så hon föreslog halvtid och jag var nöjd med det, jag vill ju jobba men det är ju så svårt när man inte kan pga smärtan.

Så, nu är jag halvtidssjukskriven fram till 21/8 och efter det ska vi se vad som händer. Läkaren sa att smärtan kan komma att ändra sig i takt med att magen växer och barnet byter position. Vi får helt enkelt hoppas på det!

På måndag hoppas jag att jag har fått ett nytt schema för de två veckorna med halvtid så då ska jag ringa sjukgymnasten och diskutera ryggträning och bäckenbälte!