Idag blev Ellen hela 5 veckor gammal. Jag har inte haft en sekund över för att skriva något på bloggen vilket gör att jag alltså har en hel månads spädbarns-händelser att rapportera om. Alla ni som har barn vet ju att det är fullkomligt omöjligt eftersom det händer lika mycket på 5 veckor för en liten spädis som det gör på typ 5 år för en vuxen. Jag får helt enkelt nöja mig med att uppdatera lite kort om vad vi haft för oss sen underbara Ellen föddes.
Under månaden som gått har vi hunnit med 2 återbesök på mödravården, 1 besök på BVC, 1 besök på huddinge barnakut och ett besök för mig på vanliga akuten på södertälje sjukhus. Dessutom har jag haft kärt återseende av en gammal kompis som jag inte träffat på 8 år. Jag och Ellen har hälsat på på jobbet och fått träffa alla kollegor. Vi har firat Jul och umgåtts med familjen i omgångar. Ellen har kommit med sina första leenden och Emma har varit helt underbar hela den här tiden! Vi har också haft amningshysteri och mycket frustration.
För att börja från början då..
När Ellen var ca en vecka gammal började jag känna att jag ville bli av med de förbannade tejpbitarna som satt över mitt operationssår. Det klistrade och stramade från dem så jag ringde och fick en tid hos min barnmorska på mödravården. Egentligen är det inte deras jobb att ta bort de där tejpbitarna men eftersom Ulrika är så snäll så hjälpte hon mig gärna med det. Fick komma och ta bort tejpbitarna 10 dagar efter att snittet var gjort och jag kände mig genast befriad när de var borta. Bara hem och duscha och försöka få bort allt klister som satt sig fast i och runt ärret. På kontrollen togs även ett blodtryck som inte alls såg bra ut, alldeles för högt! Men, jag och Ulrika bestämde oss för att totalt ignorera det och vi skyllde på att maskinen måste "mätt fel" (lite på skämt alltså).
Under hembesöket från BVC fick vi bekräftat att Ellen går upp i vikt som hon ska när vågen visade att hon gått upp hela 500g sen vi blev utskrivna från BB. Från 3204 till 3700 på en och en halv vecka, snyggt jobbat! Vi fick träffa en ny trevlig BVC-sköterska eftersom vår gamla tydligen bytt jobb. Det kändes ändå som att vi var väldigt nöjda med den nya sköterskan även om ingen kan ersätta Eva som vi haft tidigare.
Den nya sköterskan övertygade mig om att jag inte alls behöver ha dåligt samvete för att amningen inte fungerar så hon sa rakt ut att hon nästan tyckte att jag skulle strunta i att pumpa och att trassla för mycket. Eftersom det skulle gagna både mig och Ellen att slippa all stress och press det innebär att amma när det inte funkar. Jag höll ändå ut i en vecka till och bestämde mig för att sluta när Ellen var exakt 3 veckor gammal. Jag valde ändå att pumpa ut det värsta trycket i ett par dagar och ge det till Ellen så att inget skulle gå till spillo.
Nytt besök på BVC gjordes när Ellen var 4 veckor. Då hade hon ökat i vikt ytterligare 600g, nu vägde hon 4300g. Sköterskan tycket att jag gjort rätt i att sluta amma och hon gav mig inte alls några samvetskval vilket var jätteskönt. Att bestämma sig för att sluta amma har varit jättesvårt både denna gång och med Emma. Självklart önskar jag att jag också kunde amma, säg någon mamma som inte vill amma sitt barn? Men går det inte så går det inte och man måste någonstans inse vart gränsen går. För mig var måttet rågat när Ellen började kräkas ut all den mjölk som hon fick av min amning och min pumpning. Inte nog med allt besvär som det innebar att få ut mjölken, så skulle hon inte ens få behålla den och nyttja dess helande kraft. Att all min dyrbara mjölk skulle kastas upp kändes inte hållbart. Samtidigt som jag lider lite av att inte kunna amma Ellen så kan jag tycka att det är ganska skönt att Jimmy kan hjälpa till med flaskan och att jag slipper ha ont mer.
Vid BVC-besöket kunde vi även konstatera att hon växt hela 5cm sen födseln. från 48 till 53cm. Jag tyckte att hon blivit mycket längre men hela 5cm hade jag nog aldrig kunnat gissa.
2 dagar före jul fick jag en skarp smärta i snittärret på höger sida. Det kom i intervaller och gjorde så ont att jag började kallsvettas. Smärtan kom som en blixt från klar himmel på kvällen innan vi skulle gå och lägga oss. Först gjorde det bara ont men under natten blev det värre och när jag skulle gå upp för att ge Ellen mat vid 3-tiden var det så outhärdligt att jag ringde min mamma och bad henne köra mig till akuten. Något som jag vanligtvis aldrig gör, är inte den som åker till akuten direkt. På akuten blev jag genast skickad upp till förlossningen och där tog de väl hand om mig. Läkaren undersökte mig på alla tänkbara vis. Hon undersökte först det yttre ärret, sedan gjordes ett ultraljud som följdes av en gyn-undersökning och ett vaginalt ultraljud. Alla undersökningar visade att operationssåret läkt fint och läkaren kunde inte ge mig något direkt svar på vad som orsakade den brännande smärtan. Men hon kunde utesluta allt det som är allvarligt och det var det viktigaste beskedet för mig. Fick helt enkelt åka hem med rådet att knapra mer och starkare smärtstillande tills det onda går över. Troligtvis är det trådarna som jag är sydd med som inte riktigt har lösts upp ännu och som ligger och spänner och drar och retar nerverna. Jag har fortfarande väldigt ont stötvis men nu vet jag i alla fall att det inte är något allvarligt och inget att oroa sig för.
Samma dag som jag varit på akuten fick vi besök av en gammal kompis till mig och hennes familj. Vi hade inte setts sen vi gick ut gymnasiet och det var ju 8 år sedan. Vi har i över ett år pratat om att träffas och det har blivit mer angeläget nu när vi båda har barn och faktiskt är mammalediga samtidigt. Det var jättekul att träffas, att äntligen få träffa en gammal kompis som man känt sen lågstadiet och som också har barn. Det är så värdefullt att ha vänner som också har barn, Sussi är dessutom den enda av mina gamla kompisar som har barn. Vi bestämde att vi ska försöka ses igen snart, det ska ju inte behöva gå ytterligare 8 år innan vi ses igen.
Jag och Ellen har också hunnit med ett besök på jobbet under luciaveckan. Det var jättekul att hälsa på och träffa alla (nästan alla i alla fall) kollegor. Ellen skötte sig exemplariskt och var vaken halva tiden och sov andra halvan. Sen avslutade hon besöket med ett bajsmarathon där det gick åt hela 4 blöjor på en halvtimme.
Vi har självklart firat jul också. Den 23 december kom svärmor hit från Norrtälje för att stanna till juldagen. Senare på eftermiddagen dök min mamma upp och hon hade lutfisk med sig som vi lagade till och åt på kvällen. Jag är inget stort fan av lutfisk men Jimmy, mamma och svärmor älskar det. Jag åt nog mest potatis, ärtor och sås tror jag. Senare på kvällen blev det en gigantisk ostbricka framför bingolottos uppesittarkväll. Självklart vann vi ingenting men vi blev istället bra mätta på all god ost.
Julafton firade vi på enkelt vis, även nu tillsammans med mamma och svärmor. Mamma kom hem till oss lagom till Kalle Anka och efter Kalle blev det paketutdelning och Emma fick riktigt frossa i alla juklappar. När hon öppnat alla sina så hjälpte hon till med att öppna Ellens också. Efter juklapparna satte vi oss till bords för att äta julmiddag. Det var mycket mat och jättegott såklart. Vi fick ta ätandet lite i vågor och ta långa pauser för att orka med allt gott. Emma åt snabbt och lekte sedan med alla sina julklappar. Hon var så lycklig och så duktig, inget gnäll på hela kvällen och hon lekte så snällt.
Tyvärr var Ellen inte på sitt bästa humör på julafton. Hon hade inte bajsat på två dagar och hade rejält ont i magen. Hon kämpade och kämpade med att försöka bajsa och kräktes upp all den mat vi gav henne. Stackarn fick inte behålla något alls. Väl på kvällen kom bajset och Ellen blev lugn. Hon sov sedan 6 timmar och åt även lite som hon fick behålla. Men sen satte skrikandet igång igen vid 1-tiden på natten. Först gick jag runt med henne ett par timmar och sedan tog Jimmy över. Han lyckades få henne att sova några timmar på morgonen men sen gallskrek hon i princip hela dagen ända tills vi vid 6-tiden bestämde oss för att ringa vårdguiden och fråga vad vi skulle göra. Om vi kunde ge henne något så att hon skulle kunna bajsa. De sa att vi måste åka in till barnakuten och vi gjorde så. Vi har inte jättebra erfarenhet av huddinge barnakut efter ett tidigare besök med Emma men denna gång gick allt som smort. Vi fick en jättebra läkare som kunde konstatera att Ellen var förstoppad och vi fick medicin utskriven så att hon skulle kunna bajsa bättre. Medicinen hjälpte och Ellen har bajsat på så länge vi gett henne medicinen varje dag. I morse drog vi ner på dosen för att trappa av och nu har hon bara bajsat en gång och dessutom verkat ha lite svårt igen. Vi får se hur det blir imorgon, blir det sämre igen så får vi öka dosen igen antar jag. Annars blir det nog huddinge igen är jag rädd.
Ja det var väl lite av allt det som hänt under den senaste månaden. Jag ska försöka uppdatera lite oftare, blir lättare att skriva då också när man inte har så mycket att skriva om.
